Lyxvaror
De senaste dagarna har jag känt mig som en bitterfitta. Ända sen i torsdags för att vara exakt. Det var då mitt uppdrag som personlig assistent tog slut, vilket var förväntat, men ändå oväntat. Vem är beredd på att bli arbetslös liksom? Hur som helst, jag irriterar mig på folk som inte förstår. Folk som inte ens vill förstå. Hur kan det vara så svårt att inte ens vilja försöka förstå?
Ta folk som tycker att man ska gå ut å äta eller fika var och varannan dag. När man säger att man gärna hittar på något, men inte har råd med något sådant så rynkar de på näsan och svarar "vi får se". Varför? Huvudsaken är väl att man umgås, eller har jag fel? Pengar är en lyxvara och har man dem så är livet mycket lättare. Och har man dem inte så kommer det motgångar gång på gång efter sig. Att tacka nej betyder inte att man inte vill, men det kan betyda att man hellre lägger pengar på något långsiktigt...
Jag går också och irriterar mig på folk som tar ut förlusten i förväg åt ANDRA innan de har gett dem chansen att få försöka. Jag skulle kunna ge ett jävligt bra exempel på detta, men eftersom att vissa människor verkar tycka att det är så jävla roligt att skvallra så struntar jag i det! Ta inte ut någon förlust i förväg, och speciellt inte åt andra. Låt de få försöka och kämpa tills dem själva känner att det är dags att ge upp. Så tyck och tänk vad ni vill, men var tyst om det. Planera inte andras liv. Se över ert eget istället. Ni är inte så perfekta som ni gärna vill verka vara. Ni har era fel och era brister. Och jag är säker på att om någon annan skulle komma och ta ut förluster i förväg åt er så skulle ni gå i taket och vägra acceptera det. Så tänk efter. Tänk efter...
Hmm, egentligen så kanske inte jag är en bitterfitta? Det kanske bara finns människor i mitt liv som borde ta hand om sina egna liv innan de lägger sig i mitt? Alltså kanske, bara kanske.....
