Dikten!
Jag, min tönt, hitta ju den direkt efter jag stängt av datan.. Aja, här kommer den. Jag vet inte om du har fått läsa den innan, men det e typ som en dagbok/dikt men ändå inte.. Jag skrev det den 1 januari 2007, asså när vi ännu gick på gymnasiet. Jag vet inte riktigt varför det blev som det blev då men iaf. (Byter ut namnen, annars blir det för personligt!)
~~~~~~~~~~~~~~~~~~ Tankar till B ~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~
De flesta av mina kompisar säger att jag är lätt att prata med och att jag är en bra lyssnare. Jag har även fått höra att jag är en bra kompis. Men jag vet inte om jag tror på det där längre...
Jag har svikit en av mina allra bästa vänner och jag vet inte om jag kan bli förlåten. Och även om jag skulle bli förlåten så vet jag inte om jag skulle kunna förlåta mig själv. För hur bra känns det efter att ens bästa vän har tappat förtroendet för en? Tro mig, det känns inte alls bra...
Det var jag som lovade B att jag skulle prata med PC om att hon kände sig utanför...
Det var jag som lovade B att jag skulle se till att få in henne mer i gänget...
Det var jag som lovade B att jag skulle hjälpa henne att få bättre kontakt med dem andra...
Det var jag som lovade B att jag skulle säga till om PC, PB och jag skulle gå ut någon gång...
Jag bröt varje löfte och nu i efterhand så vet jag inte ens om jag försökte... Eller jag kanske försökte, men det var inte tillräckligt, långt ifrån tillräckligt!
Två personer hjälpte mig ur mobbningen på högstadiet och B var en av dem, alltså står jag i skuld till henne. Nu har jag svikit henne och kan bara hoppas på att allt blir någorlund vanligt igen och försöka få en ny chans. Och den här gången ska jag verkligen ta den också!
~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~
Jag tycker slutet på det hela passar rätt bra in på situationen...
Nu ska jag bara ta mod till mig å reda upp det hela. Jag vet inte vem det e egentligen som "borde" ta första steget, men jag tänker ta det iaf...
