Cause all you want is mama's arms...
Jag vet inte om det har me att jag e äldre nu eller om det e för att mamma å jag stod varandra närmare eller om det bara e för att mamma e mamma... Men det e så mycket lättare att inse att pappa inte kommer tebax, än att inse att mamma inte gör det. Jag kan inte det. Jag vill inte det! Varför måste jag det?
Efter mamma fick domen å vi insåg hur dåligt läget faktiskt var, så sa både Lars å Kjell att jag va tvungen å inse att mamma skulle dö. "Sara, nu får du fan lägga av! Morsan kommer dö, lyssna på doktorn istället för å gå in i ett annant rum å smälla igen dörren efter dig. Väx upp!", det var va jag fick höra nästan varje dag av dom. Men varför skulle jag göra som dom sa? Det hade jag ju aldrig gjort förut så varför börja nu? Jag visste att mamma skulle dö, jag behövde bara inte inse det...
Kanske hade allt kännts så mycket lättare idag om jag faktiskt hade lyssnat på Lars å Kjell... Det kommer jag aldrig få veta å jag vill för inget i världen spola tebax tiden. Det e bara det att det gör så ont... Det känns som om varenda ben i kroppen har gått i små små bitar å hjärtat har exploderat. Jag kan inte andas...
Jag saknar mina föräldrar så mycket... Men mamma extra mycket. Hon var alltid där. När pappa hade druckit för mycket så var det hon som satt bredvid mig på sängen å förklarade varför pappa var som han var. När jag mådde illa va det hon som höll min hand. När jag inte ville jobba eller kunde koncentrera mig på plugget så va det hon som fick mig på andra tankar å satte igån mig igen. När jag va ledsen va hennes famn alltid öppen, även om hon satt i telefon eller möte, jobbade, hade besök eller mådde dåligt själv. Hon var ALLTID där!
Jag älskar mina vänner å alla som ställer upp för mig, men det kan inte jämföras me va mamma gjorde. Inte för att hon va min mamma. Utan för att hon va min allra bästa vän. Jag behövde inte säga någe, hon visste varför jag va ledsen å hur man skulle få mig glad. Å visst, det va inte alltid hon förstod å visst, vi grälade ofta. Men det va saker som vi fort släppte. Ingen va långsint av sig.
Det finns många som säger att mamma levde bara för mig efter att pappa gick bort. Till å me min ena storebror säger det. Men vet ni vad?
Jag levde för mamma.
Men nu måste jag kämpa varje dag för att hitta någe annat att leva för...
Å det e det som gör så ont.
Du är helt enkelt ofattbart stark!!!
Du är en enorm brud Sara synd att du inte förstår det själv! Du är fantastisk jag känner inte många som dig! Du är modig kärleksfull och otroligt stark!
Och vet du vad? Jag tror att du vet att du har mkt att leva för... Om du tänker efter!
Förresten så saknar vi dig på Granvägen maten står på bordet ca 17.30 varje vardag titta in när du vill.
Puss! Vi älskar dig! Du är vår xtradotter!
Först måste jag bara säga att det är sjukt kul att min far faktiskt kallar sig svärfar, snacka om att ha full koll på vårt förhållande min kära fruga ;)
än en gång skriver du så fint så att tårarna rinner! Självklart finns det bara en mamma i en människas liv och ingen kan ta hennes plats (likadant med en pappa förstås), och jag vågar lova att ingen försöker göra det heller. Kom ihåg att du är en skapelse av dina föräldrar och alltid bär dem med dig vart du än går, och tro mig, de vakar över dig always and forever. Var så säker! Du är ett levande bevis på att du har världens bästa föräldrar, hur hade du annars kunnat bli så fantastisk? Jag älskar dig ♥ Och just det, Granvägen väntar på dig, så pallra dig dit och kolla att mitt rum mår som det ska ;)
Hej.
Du har ingen aning om vem jag är ;) Men du ska veta att jag vet en del om dig .. Tack var en viss herre vid namn Nisse. BTW så hälsar han...:)
I vilket fall som helst.
Nisse tipsade mig om din blogg och jag satte mig och läste den. Och efter att jag läste ditt inlägg så kände jag att jag var tvungen att kommentera.
Din mamma kommer alltid finnas med dig, Både i kropp och själ. Att förlora någon som står en mycket nära är fruktansvärt jobbigt. Man förlorar en bit av sig själv.. Men sakta men säkert så kommer man hitta den försvunna delen av sig själv och bli starkare.
Som jag läser det så hade du en väldigt nära relation med din mamma. Och det är tugnt att förlora människor som står en nära. Det är verkligen inte lätt. Men man hittar något sätt att ta sig vidare på. Med hjälp av fantastiska vänner så kan man känna att livet är ganska hyggligt i alla fall. Och när man får lite avstånd från allt som har hänt så kommer allt att kännas lättare. Man läker verkligen med åren.
Du ska veta att jag verkligen känner med dig. Min mamma gick bort för fem år sedan. Hon gick alltså bort när jag var 15 år. Och jag saknar henne otroligt mycket fortfafrande och det kommer jag alltid att göra. En mamma är alltid en mamma. Men du ska se att allt kommer lösa sig och bli bra för dig =)
Du kommer gå ur detta mycket starkare. Lycka till med allt!!!
Kram Jenny
Åh sara.. du har gått igenom ett sånt helvete i ditt liv och du fortsätter nu efteråt , du har sorgen kvar.. du har så rätt i det du skrev i min blogg om elin, varje ord va sant.. tack för det du skrev,
Nu vill ja försöka skriva nåe mer för att du ska må bra! men vet ej hur och vad .. bara att jag VET att din mamma o pappa är så oerhört stolta över sin dotter, du är en riktigt kämpe!!! du är ja helt otrolig, Glad, fin tjej .. man får och måste ha sina svackor .. det kanske man har i hela sitt liv, det som e så sorjligt är att alla dom underbaraste människorna drabbas .. du är underbar, din mamma va en otrolig människa, din pappa lika så .. OM det finns en gud så vette fan om ja tror på honom, för då had han aldrig sett till att detta hänt, Dina föräldrar är för bra, DU är för bra .. å tack än en gång för ditt inlägg i min blogg, det värmde och fick mig att verkligen tänka till.. skulle gärna vilja träffas, på en fika vad som helst.. Många varma kramar till dig !!! <3
