Brev till mamma å pappa
Jag saknar er så mycket...
Jag saknar dig pappa för att jag aldrig fick chansen att ta farväl... Det finns så mycket du ännu skulle uppleva!
Jag saknar dig mamma för att vi aldrig hann uppleva allt vi pratade om... Ölandsresan, släktforskningen, vår kyrkresa å svamp- å bär resan...
Det finns så många barn som inte uppskattar sina föräldrar å dom får ändå ha kvar dom...
Å det finns så många föräldrar som inte uppskattar sina barn å dom får ännu va me dom...
Vi vill vara me varandra å vi hade gjort allt för att få va det,
men för vi får det inte...
Livet e orättvist å det e delen jag verkligen hatar me det!
Kan inte fatta att jag snart har bott i huset i ett år helt själv...
Har gjort så mycket jag sa att jag aldrig skulle göra,
å jag klarade det mamma å pappa.
Jag klarade det!
Om nån kunde verkligen lova att jag fick komma till er, sova i er famn å aldrig nånsin behöva låta er gå igen,
så hade jag tagit mitt liv.
På direkten.
Men ingen kan lova mig det...
Å jag vet att ni hade blivit galna på mig då...
Speciellt du, mamma.
När A tog sitt liv så lovade vi varandra att aldrig göra det.
Men du lovade oxå att du inte skulle dö förrän du va minst 100 år.
Du ljög.
Å du lovade att pappa inte skulle ta dig ifrån mig.
Du ljög.
Jag vet inte varför du gjorde det,
kanske saknade ni varandra för mycket...
Men jag saknar er oxå!
Faktiskt!
Så mycket att det verkligen gör ont...
Så ont...
Men jag ska inte dö mamma.
Inte förrän jag har upplevt det som e meningen att jag ska.
Då ska jag dö me ett leende på läpparna för att jag vet att jag kommer komma till er...
Jag hoppas ni väntar på mig...
Jag älskar er så mycket,
ni har gjort mig till den jag e idag!
Å jag hoppas ni e stolta...
För nästan varje dag får jag höra att jag likna er,
antingen på utseendet eller på personligheten.
Å det glädjer mig mer än alla julklappar å födelsedagspresenter i världen!
Vi ses i himlen, mamma å pappa.
Jag saknar er så mycket...
Pussar å Kramar
Eran dotter
Sara 
Såg det du skrev på vimmelmamman och jag förstår dig. Om man nu kan säga så med båda föräldrarna i livet. Det är min värsta mardröm, att de ska dö. Mina föräldrar ska uppleva min 50 årsdag (då skulle pappa vara 93 år och mamma 84 år). Jag tycker det känns orättvist att jag är sladdbarn. Att oavsett när mina föräldrar dör, så kommer mina äldre syskon ha så många fler års minnen av dem, så många fler upplevelser än jag har.
Men jag ska göra mitt bästa för att njuta varje dag jag har med dem. Jag pratar med dem varje dag, tänker på att de inte kommer vara här för alltid. Försöker att inte ta dem för givet.
Jag är ledsen för att du inte fick ha dina föräldrar längre. Livet är så orättvist ibland.
Men eloge för sitt till synes kloka resonemang och att du klarar av att leva vidare. Dina föräldrar önskar dig nog ett långt, glatt liv så se till att göra dem till viljes.
Inte många väljer när de ska dö, men alla måste göra det någon gång. :-(
Kram från en 21-årig Sara i Sthlm.
jag såg också ditt inlägg på vimmelmamman och blev nyfiken på din blogg. och jag blev sorgsen när jag läste den. Får du ingen hjälp av någon. Inte kan en så ung tjej klara så mycket sorg ensam. Tror alla att du är vuxen? Försök att få stöd från någon på något sätt. inte för att jag är gillar sociala myndigheter etc men de kan ibland överraska. du. du behöver vuxet stöd omkring dig. du klarar dig bra säkert bra själv men måste ha någon att bolla tankar med. Om jag var som du skulle jag ringa socialen. det finns ingen risk att de gör något som du inte vill eftersom de inte har några pengar. Be att få en kontaktfamilj. jag låter jävligt beskäftig men det beror på att jag blev orolig.
Sara, mitt älskade lilla hjärta! Du är så fin och så bra och så underbar! Jag var nog inte den enda som läste detta med tårarna rinnande nerför kinderna! Livet är orättvis, fruktanskvärt orättvis, men man får ändå ge sig fan på att man ska klara av det med flaggan i topp! Och det vet jag att du kan Sara, jag känner INGEN som är så stark som du och som förtjänar lycka och glädje så mycket som du! Jag älskar dig! ♥
Vad fint du skriver! Kram
Lilla du! Jag känner så starkt med dig! Jag ser i kommentaren ovan från din man, att du har en riktig ängel vid din sida! Allt gott till dig, lilla vän. Livet är orättvist och hårt ibland tyvärr.
Många kramar från söndagsflickan
Sara! Du har v e r k l i g e n klarat det bra och du kommer att k l a r a det så länge till. Ställer mig bakom din (och min) kloka vän Nico: "jag känner INGEN som är så star som du"
Kör vidare precis som du har gjort. Tänker på dig gumman!
with love <3
åhh älskade sara... mina tårar rinner ner för min kind... jag kan och vill inte förstå vad du går igenom. skulle inte vilja byta mina föräldrar för allt i världen...
jag vet att du har fullt med famnar, men vi finns här oxå.. hämtar dig i oskarshamn, bara du ber mig....stor bamse kram... vet att de var din å siv´s plan att plocka bär å svamp. men vi skulle kunna plocka de för att visa din mamma. å tänka på henne.. hon kanske susar med oss vet du...
Hej Sara
Tusen tack för din kommentar hos mig. Du är stark. Jag vet det. Även om du är ung så har du det rätta virket. det ser man i din text, i ditt sätt att uttrycka dig på.
Fortsätt bara. Gråt som fan men fortsätt.
Kram Lotta
Hej Sara
Tusen tack för din kommentar hos mig. Du är stark. Jag vet det. Även om du är ung så har du det rätta virket. det ser man i din text, i ditt sätt att uttrycka dig på.
Fortsätt bara. Gråt som fan men fortsätt.
Kram Lotta
Jag blir både glad och väldigt väldigt ledsen när ja läser din blogg vännen ..glad över att du skriver ner varenda tanke och känsla så exakt så man näst intill kan känna de du känner .. Du är så tuff, bor i huset helt sj.. klarar detta .. har dina svackor men man måste få gråta det blir man som du skrev,stark av! När ja tänker på siv minns jag en underbar,glad,rolig,busig positiv människa, Minns tyvärr inte så jätte mycket om din pappa men vet att han va busig även Han, Och dom har verkligen uppfostrat dig väl, du är en underbar människa, Vi kanske inte ses, vi kanske inte ringer varandra, meen hälsar när vi ses, Åh du ska veta att du då och då är i mina tankar..
dina föräldrar är så otroligt stolta.. dom följer dig med blicken vart du än går, släpper dig inte för en sekund, dom kommer alltid finnas hos dig,med dig, Dom Älskar dig ! som sagt det finns dom som väljer bort sina föräldrar eller sina barn, helt sjukt!förstår inte hur man kan göra eller ens tänka den tanken, Det kommer ordna sig för dig med allt, har du kommit så här långt ser ja inga hinder för dig alls på vägen, O va du än gör , jobbar med, bor så kommer din Mamma o Pappa vara stolta, för den du är i dag ! många varma kramar
