My new life...

Nu börjar det verkligen kännas att jag börjar bli vuxen å börjar gå vidare me mitt liv... I helgen så kastade jag en kudde som jag har haft länge. Orsaken va att katten pissat på den å eftersom att det e en sån där kudde som jag alltid har haft under huvudet när jag sover så ville jag inte ha en kudde me kattpiss på sig.. Visst, jag kunde ha tvättat den, men jag tog mod till mig å kastade in den i spisen där den brann så bra. Jag bara stod å tänkte "nu brinner en liten bit av mig upp.. Finns det ens mer bitar kvar för att ha en hel Sara?". Å sanningen e att jag e nog inte hel å kommer aldrig att bli det igen. Vissa saker sätter spår for life å det e inget man kan ändra på. Å jag tror att det finns många fler som tycker som jag. Men bara för att jag säger att jag aldrig kommer att bli hel igen så betyder det ju inte att jag kommer att va ett vrak för resten av mitt liv. Nej, jag kommer va samma gamla vanliga Sara. Det där vraket kommer bara fram när jag upptäcker små saker som jag hade glömt bort å dom får mig att minnas bättre tider.. Då ligger det där vraket i sin säng å kramar om sin nalle å gråter lite tyst för sig själv. Men så måste det få va ibland. Det måste jag få ha. Det ger mig ork. Ork att vakna ännu en ny dag å veta att jag har ett helt liv framför mig, trots allt som hänt. Orättvist som det e.