Ännu ett brev till mamma...
<3 Mamma <3
Jag kan inte fatta att det har gått mer än 1,5 år sen du gick bort... Det e så svårt. Svårt att inse att du aldrig kommer tebax. Har ännu dörren till ditt rum stängd, har inte städat eller öppnat den sen den dagen du dog... Vill inte ens veta hur det kommer lukta eller hur mycket som behöver städas när jag väl öppnar den... Fy fan va du hade varit arg på mig om du visste att ett rum inte varit städat på nästan 2 år.. :P men jag kan inte mamma... Det gör för ont.
Å varför gör det ondare att du e bort än va det gör me pappa? Jag vet ju att du e hos den som du saknade mest, så jag borde väl va glad för din skull? Men det e jag inte... Du e på fel ställe! Du borde va hos mig! Det va du å jag i 8 år å vi va själsfränder, bästa vänner, mamma å dotter. Folk sa att du levde för mig efter att pappa hade gått bort... Borde du inte ha stannat kvar hos mig då? Du lovade faktiskt att bli 100 år!
Du måste komma tebax mamma... För jag vet seriöst inte om jag kommer att klara eller orka leva utan dig. Eller ens om jag vill...
Ibland hatar jag att jag älskar dig för jag älskar dig så extremt att det känns som hjärtat ska explodera... Tänk om jag kunde hata dig för att du lämna mig eller hata pappa för att han dog dig ifrån mig, då kanske allt hade varit så mycket enklare?
Men jag kan inte det för ni e dom två som har den största delen av mitt hjärta. Å du mamma, du va ALLTID där för mig! Oavsett om jag sa elaka saker, skrek eller inte gjorde som du sa. Din famn va alltid öppen å jag kände en så stor kärlek att det inte kan beskrivas i ord... Men jag kan inte känna den längre... Jag känner bara saknaden av dig å jag saknar den andra känslan... Jag saknar dig.
Men mest av allt så älskar jag dig...
