My new life...

Idag för 10 år sen, me andra ord den 6 mars år 2000, så fanns det ingen snö ute. Det va ett ganska fint vårväder faktiskt om jag minns rätt... Vilket jag verkligen inte e säker på att jag gör för det var en dag som förändrade hela mitt liv. Jag fick den reda på den bistra sanningen att ens föräldrar inte e odödliga. Min pappa dog.

Det var precis som vilken morgon som helst, jag skulle till skolan. Jag va bara 11 år så jag gick på mellanstadiet. I mellanstadiet händer det massa me ens kropp, man närmar sig tonåren å tröttnar allt mer på skolan. Att jag e riktigt morgontrött gjorde inte det hela bättre.. Mamma gnällde å gnällde på mig att gå upp så jag hann me bussen. Jag gick upp, gjorde iordning mig å sprang sen upp till pappa som låg å sov i sin säng. Jag gav han en puss å kram å jag tror att jag sa att jag älskade honom. Sen sprang jag ner å gjorde samma me mamma å sen me full fart ut till bussen.

Jag minns att samma dag så hade jag fått reda på att jag skulle få ha praktisk hos min storebror Kjell på brandstationen. Så jag ringde hem för att berätta det, men ingen svarade. Lite senare satt jag å Jessica vid fönstret ute i korridoren. Då, helt plötsligt, körde det en ambulans mot stan ifrån Hellvi hållet. Å ni som inte vet vart det e ifrån så kan jag berätta att det e ifrån mitt håll... Men tänkte jag på det? Nej, det gjorde jag inte... För varför skulle en ambulans va hemma hos mig?
Jag kommenterade iaf ambulansen å sa "oj, det måste va allvarligt eftersom den kör så fort.." å sen va det ingen mer me det. Bara en liten stund efter så va det dags för lunch å hela klassen gick ner till matsalen. Jag tog mat å gick å satte mig vid Jessica. Då kom min storebror Lars inrusande i matsalen mot mig. Jag tittade på honom å sa att Emelie satt vid ett annat bord å pekade. Men han va bara helt blek å tog mig i armen å sa att jag va tvungen att följa me. Sen hämtade vi mina saker vi min galge. Sen fort ut i bilen å högsta fart de 3 km hem till mig. Jag började få panik å frågade om det hade hänt mamma någe. Lars svara nej. Hade det hänt pappa någe då? Han svarade inte. Jag började skrika å gråta å tyckte att nu fick han för fan berätta. Innan jag visste orde av det så va vi hemma å där på trappen stod mamma... Me min Nalle-Blund. Då va någe fel. Jag sprang mot henne å hela hon skakade å då berättade hon:

Hon hade kommit hem ifrån Slite efter att ha lämnat ett brev hos sin chef. Hon hade bara varit borta en liten, liten stund. När hon kommit hem hade hon hittat pappa ligga död me magen neråt nere i ett rum. Hon hade ringt 112 å sen mindes hon inte så mycket mer än att dom ringde Kjell, som ringde Lars. Å att Kjell hade föjlt me pappa i ambulansen. Ambulansen jag hade hört hade haft min pappa i sig...

Jag blev chockad å började gråta, skrika å skaka. Låg han på golvet pga att jag ringde hem å han va på väg att svara? Hur fort hade det gått? Va det mitt eller mammas fel?

Lars, mamma å jag åkte me ilfart in till Visby. Det e ca 4 mil in å brukar ta ungefär 45 min om man kör lagligt. Vi va inne på mindre än 20 min.. Hela vägen in satt mamma å sa att pappa va död, hon kunde känna det i hela kroppen. Jag sa att hon hade fel. Å Lars, ja han bara körde. När vi kom till Visby lasaretts parkering så stod Kjell där å man kunde se på han att mamma hade haft rätt hela resan in... Pappa va död. Han skulle aldrig mer komma tebax till oss. Jag började skrika. Jag skrek å skrek å skrek. Jag skrek tills jag inte hade nån röst längre å kände att jag blev så torr i halsen att jag nästan började blöda.

Jag minns inte så mycket mer. Bara glimtar. Jag minns att sjuksköterska tyckte att vi kunde gå å måla medan dom andra fick prata me doktorn om dödsorsaken. Men vem fan vill måla när ens pappa e död? Hon kunde dra åt helvete å det lät jag henne veta oxå. Behöver jag säga att sjuksköterska inte ens vågade titta på mig efter jag sagt va jag tyckte om henne?
Dödorsaken va hjärtat. Det hade slutat fungera helt enkelt. Jag vet inte om det fanns fler orsaker å jag bryr mig faktiskt inte heller... Min pappa e borta å det spelar ingen roll va han dog av, han kommer ändå aldrig tebax till mig.

Kjell ringde min fröken å berättade varför jag hade försvunnit så fort. Jag fick prata me henne, men det minns jag ingenting av.

Sen skulle vi få se pappa. Jag skulle få se en död människa som dessutom va min pappa... hela magen vände på sig å mamma å Lars fick gå in till han själv. Kjell stannade utanför me mig. Mamma sa att jag inte behövde se pappa, men jag fick om jag ville. Efter en liten stund tog jag Kjell i handen å kramade om Nalle-Blund me andra, sen gick vi in till pappa. Det såg ut som han sov å hade löständerna ute. Han va lite kall bara. Han hade som vanligt sitt mjäll i huvudet å mamma plockade lite av det å la på min nalle å sa "nu kommer Nalle-Blund alltid ha mjäll precis som pappa". Det va rätt tryggt att hon sa så faktiskt...

Jag minns faktiskt ingenting mer av den dag om jag ska va ärlig. Eller jo jag minns att vi fick ringa runt till hans syskon å mammas syskon å så... Men inget mer.

Föräldrar e inte odödliga, tro mig jag vet. Å jo, tiden läker faktiskt sår till en viss del. Men det kommer alltid att göra lika ont som det gjorde då. Hur många år det än går. Det e ett decennium sen pappa dog, men det gör precis lika jävla ont idag som det gjorde den 6 mars år 2000.....

 
Pappa å bebis-versionen av mig!

 
Jag å pappa på bebiskortet i tidningen!

 
Pappa på Kräklingbomarknad! Det här kortet beställde mamma ifrån tidningen eftersom att det e ifrån "dagens fråga" i GT.


Pappa skulle ta ett nytt kort till ID:et å jag tvingade han att låta mig va me på ett. Han va lite smått irriterad, men om man känner pappa så kan man se att han ler me ögonen på kortet. Till å me lite me munnen om man jämför me den andra korten han tog då. När pappa hade dött å mamma gick igenom hans plånbok så hittade hon det här kortet. Han hade haft det i plånboken hela tiden. Trots att jag hade frågat vart kortet va å han alltid hade gett mig svaret "jag har tappat bort det". Han ville väl bara ha det för sig själv antar jag... Vi förstorade iaf det lilla kortet å nu har jag det inramat! <3

 
Fick den här av pappa en gång när han hade varit bortrest!



Jag älskar dig för alltid pappa!
Ta hand om mamma däruppe i himlen, jag vet att ni har saknat varandra mycket...

Pussar å Kramar
- från pappas flicka