My new life...

                                                               

Måns min lilla älskade katt. I 16 år fick jag ha dig i mitt liv, tills du blev gammal och sjuk och jag var tvungen att ta beslutet att ta bort dig. Måndagen den 22 augusti 2011 togs beslutet akut och jag bröt ihop hos veterinären. Du va borta. För alltid.

                                                             

Mammas famn var det bästa du visste, trots att du inte var någon katt som man hade i famnen. När mamma gick bort var du, Tim å Randi orsaken till att jag ens gick upp ur sängen. Orsaken till att jag int söp upp alla mina pengar och deppade ihop. Jag visste ju att om jag inte kunde ta hand om er så skulle jag förlora er också och det ville jag verkligen inte! Ni fanns där för mig, när jag än behövde det, och ni visste när jag inte mådde bra.

                                                                             

Att få ha en katt (eller något annat djur) så länge och sen va tvungen att ta bort det är elakt! Riktigt jävla elakt! Man fäster sig otroligt lätt vid dom och det skär i hjärtat av bara tanken på att du aldrig mer kommer att finnas där när jag kommer hem.

           

Hälsa mamma och pappa om det finns en himmel där alla möts igen, djur som människa. Eller jag måste få tro att det finns. Annars kommer jag inte att orka!

Vi älskar dig Måns!