My new life...

Det som upprör mig mest är folk som har det så jävla bra och dom kan inte ens inse det eftersom att dom aldrig blir nöjda. Dom ska bara ha och ha...

Som dom som har en bra och stadig inkomst, men ändå inte kan låta bli att önska att dom tjänade ännu mer. Även fast dom får lön så att det räcker och blir över. Medan andra sitter där och det är precis så att dom kan leva på sin lön. Eller knappt det.

Som dom som har sina föräldrar, men önskar att dom var bättre. Att dom lyssnade mer, förstod mer, gav en mer pengar och mer presenter. Dom har sina föräldrar i livet och jag är säker på att deras föräldrar gär det som dom tycker är det bästa för sina barn. Men här sitter jag (och många, många fler) och har inte någon av våra föräldrar i livet och vi hade gjort allt vi kunnat och vad vi än kunde för att få ha dom hos oss igen. Om så bara för en dag.

Om jag skulle fortsätta den här listan så skulle den nog aldrig sluta. Och man ska inte jämföra sig med andra, vare sig med utseendet eller det tråkiga. Men varför inte vara glad och tacksam för det man har? Allting kan liksom alltid bli värre! Har man då varit nere i skiten så vet man att man inte ska klaga. Men det klart; om man är född med en guldsked i munnen och alltid har fått allt man velat ha utan att ens behöva lyfta ett lillfinger så kan jag nog nästan förstå att man inte kan se att det man har är riktigt bra. Man är helt enkelt hjärntvättad och förblindad av att alltid ha det "bästa". Man är helt enkelt en bortskämd snorunge. Sorry, men sant...

Iaf enligt mig...