My new life...

Välkommen till min blogg! Jag är en 23-årig tjej som förlorade sina föräldrar år 2000 & år 2008 och som nu bor ensam i ett hus med 2 katter. Var beredd på en väldigt personlig blogg!

Elin

Idag har jag en liten deppdag. Jag har lite gråtattacker från och till. Ångest över allt och inget. And so on.

Det hela började med att jag vaknade av en mardröm. Jag drömde att läkaren sa att jag hade en hjärntumör och hade max ett år kvar att leva. Sen minns jag bara att jag drömde hur jag hade ångest och panik över hur jag skulle berätta detta för alla och att jag fundera på om jag ville leva året ut eller dö direkt och få slut på lidandet för alla.

Ja, ni kan ju fatta att det inte var den bästa drömmen man kunde vakna till precis...

Imorgon är det två veckor kvar tills jag fyller 24. Jag har inte gjort något av det jag skulle ha gjort, men så är det ju nästan alltid... Det får mig att tänka på att det inte är allt för många år kvar tills jag fyller 30. Och på någon som skulle ha fyllt 30 i år. Elin.

Elin träffade jag när jag var liten. Hon var storasyster till mammas dagbarn. Hon och hennes syster hade alltid pojkvänner och väggarna fulla av bilder på snygga killar. Jag var så avundsjuk! Självklart tyckte dom att jag och deras småbröder var små jobbiga skitungar, men det struntade vi i. Och var i deras rum så fort dom inte visste det!

När mamma gick bort så kommenterade Elin varje inlägg på bloggen, skrev till mig på chatt, mailade mig och försökte stötta så gott det gick. Och det gjorde hon verkligen! Hennes fina ord, hennes styrka och hennes omtanke. Första födelsedagen utan mamma skickade hon en liten låda med massa godis! Som jag blev överraskad när jag såg att det var ifrån henne! Om man inte visste det hade man inte kunnat tro att Elin själv var svårt sjuk. För även om hon mådde dåligt så var det mig som hon försökte få att må bra.

Sommaren innan hon gick bort så mötte jag henne. Jag var inte beredd på att hon skulle påminna så mycket om mamma när hon var sjuk. Och jag sa inte allt jag borde ha sagt. Men jag fick ge henne en kram! En stor kram! Åh va skönt det var!

Efteråt så skämdes jag för att jag kanske hade verkat konstig eller rädd. Så jag skrev ett brev till henne. Hon hann aldrig läsa det. För när jag satt framför TV:n en kväll så fick jag ett sms av hennes lillebror. Elin hade gått bort.

Men förra året så såg jag Elin igen! I hennes lilla dotter. Så otroligt att en människa kan vara så lik en annan människa. Jag hoppas att jag får träffa Maja fler gånger, för jag tror att hon kommer att bli mer och mer lik sin mamma.

Det är inte rätt att en människa som inte ens har fyllt 30 lämnar oss här på jorden. En småbarnsmamma, nygift och en glädjespridare. Hela Elins familj är glädjespridare och jag älskar dom alla.

Man frågar sig: Om en sån här fin människa var tvungen att lämna livet, hur går vi andra då "säkra"?

Jag lånar en bild från Elins facebook profil.

Fina, fina Elin.

Jag saknar dig.

I guess heaven was needing a hero...

Älskade lilla Sara. Vad fint du skriver. Jag blir både ledsen och glad. Ja vi var nere vid Maja,Ludvig och Magnus nu för nån vecka sen,maja är väldigt lik Elin både till utseende och sätt. Ta hand om dig. Massor av kramar

Söta rara Sara.. Jag finns här och mer än gärna sträcker ut mina armar för att stötta o krama om och trösta dig såna här dagar.. Maja e väldigt lik elin på så himla många sett.. skrämande lika.. saknar dig vännen.. finns här min älskade barndomsvän! <3 kramar