My new life...

Ibland tänker jag inte på att mina föräldrar är döda. Ibland cirkulerar ännu tankarna om att jag kanske ska ringa mamma eller fråga pappa om vi kan grilla i helgen eller vart vi ska åka på familjesemester. Sen slås jag lika snabbt omkull av verkligheten och inser att både mamma och pappa är döda. Att jag aldrig kommer att få träffa dem mer. Att jag måste leva mitt liv utan dem. Att acceptera att mamma inte kommer tillbaka är mycket svårare än att acceptera att pappa inte kommer tillbaka. Jag tror att det är för att jag levde ensam med mamma i 8 år efter pappas bortgång. Vi hann göra så mycket tillsammans, stötta varandra genom motgångar och komma varandra mycket närmare. Vi blev varandras bästa vänner. När ens bästa vän försvinner så lämnas det kvar ett hål i hjärtat, om ens bästa vän dessutom är ens mamma så blir det hålet ännu större.

Speciellt nu på sommaren är det extra svårt att acceptera att mamma är borta. Vi brukade alltid plantera jordgubbar och blommor som bara doftade på kvällen. Mamma brukade vattna blommorna och sen rikta strålen mot mig så att jag blev blöt. Vi brukade sitta ute i hammocken på kvällen och lösa korsord tillsammans. Äta frukost, lunch och middag utomhus. Vi brukade vara VI, och nu är jag bara JAG.

Det är så svårt att scceptera att jag är ensam nu. Att jag ska göra alla sysslor ensam. Att jag ska se till så att allt går runt på egen hand. Att jag måste leva mitt liv ensam. Okej, helt ensam är jag inte. Jag har en underbar pojkvän och underbara vänner. Men jag är ensam utan mina föräldrar. Jag är föräldralös. Det är det som är svårast att acceptera...

Ibland kan jag bli så himla avundsjuk på alla som har sina föräldrar kvar i livet. Vissa tar inte tillvara på dem, medan andra utnyttjar dem till tusen. Som tur är så finns det några som faktiskt inser hur lyckligt lottade dem är som får ha kvar sina föräldrar i livet. Att få bli gammal och fortfarande få ha en förälder, eller båda, kvar i livet är en lyxvara.

Så här på midsommar, som är en av årets stora familjehögtid, så saknar jag mamma och pappa så att det gör ont. Vi firade alltid midsommar ihop. Först dansade jag med dansgruppen på två ställen, sen hämtade mamma mig och vi åkte till Rute och firade midsommar med pappa och länkarna. Den tiden kommer jag aldrig att få tillbaka. Den tiden kommer jag alltid att sakna.

Då var vi en familj. Vi kommer aldrig att bli en familj igen. Min första familj är borta.

Nu kan jag bara se framåt och hoppas på att jag en dag kommer att få en familj och barn som kommer att ha underbara minnen med mig, precis som jag har med mina föräldrar.

Så ha en underbar midsommar nu. För det kommer jag att ha! :)