My new life...

Minsta lilla pappersbit som mamma eller pappa har skrivit på, om än bara något nummer, får mig att totalt bryta ihop och bara gråta tills det inte kommer några fler tårar. Sen går det en stund och jag hittar ännu något som skriker "Dina föräldrar e DÖDA! Dom kommer ALDRIG mer tillbaka!" och jag bryter ihop ännu en gång. Ja, så går det till när jag ska fixa i mammas och pappas rum.

Sakta, men säkert ser man hur det börjar försvinna saker. Hur det börjar komma fram en ny generation, en ny tid, en ny era i livet. Hur man börjar närma sig nästa steg i bearbetningen av hålet i hjärtat. Det är det som ger en styrka att fortsätta. Det är då man måste få vara självisk. Bara för att orka fortsätta.

Självklart är jag självisk när det gäller just "rensningen". Jag skulle verkligen hata om L & K kom och klev in där jag bor och började rota och roffa åt sig saker. Jag VET att vi alla tre äger en tredjedel var av arvet, men jag bor ändå där och mycket av sakerna är mina. Därför är jag extra snabb på att plocka ihop det som är just mitt. Mitt sovrum uppe ser ut som ett förråd. Det är fullt av kartonger, möbler, kassar, prylar, kläder och böcker. Men så får det va. det kommer ju att bli bra till slut. Någon gång. Kanske. Eller nej, inte kanske. Det kommer att bli bra till slut! Punkt slut!

Jag har även lärt mig att "Att-göra-listor" är jävligt bra så länge man följer dom! Och att det är bättre att pausa många gånger och få nya krafter, än att bara stå och stampa på samma ställer och det inte händer ett skit. För då kommer man aldrig frammåt!

På onsdag blir det ett lass till tippen. Ska försöka få med så mycket som möjligt dit. Så i morgon är det bara att åka raka vägen hem och sätta igång. Det går ju faktiskt rätt fort ändå när man väl får tummen ur arslet...