I love my cats <3
Randi t.ex. han har fått för sig att han ska ligga på samma kudde som jag... Alltså inte bara me sitt huvud utan me HELA sin kropp! Å katten e lång liksom! Så vi slåss om kudden, men eftersom att jag inte bara kan kasta bort han så får jag ligga på mitt lilla hörn av kudden... Han e däremot inte så tacksam eftersom att jag vakna mitt i natten av att Randi låg å tugga/sög på mitt hår... I sömnen! Han måste ha drömt om att han va liten eller någe.. Knäpp, fast gullig katt man har! <3
Sen har vi Måns som e så jävla kär i sin bögkudde (som egentligen e MIN julklapp från Marika!). Men som sagt, det e tydligen Måns kudde nu... Å igår kväll så la sig Randi på den å då blev det liv vill jag lova! Måns började morra, resa ragg, svansen blev enorm å innan jag visste ordet av det så hade han flugit på Randi å jagat bort han från kudden. För att se, självklart, lägga sig på den själv... Så nu har vi alla bestämt att det bara e Måns som får ligga på den för att undvika gräl! <3
Sist men inte minst har vi gullungen Tim! varje gång han ser att jag börjar vakna så kommer han fram till mig å ger mig massa pussar å gos! Mys pys katt asså! Lite knäpp oxå dock... För idag när jag skulle borsta han så tyckte han det va skönt ända tills han upptäckte att det va en borsta som borsta han å inte min hand! Å då va det inte alls lika kul längre... Så han tog tag i borsten å börja bita å sparra på den istället. Här har ni lite bildbevis:
I'm moving on
Nu börjar det verkligen kännas att jag börjar bli vuxen å börjar gå vidare me mitt liv... I helgen så kastade jag en kudde som jag har haft länge. Orsaken va att katten pissat på den å eftersom att det e en sån där kudde som jag alltid har haft under huvudet när jag sover så ville jag inte ha en kudde me kattpiss på sig.. Visst, jag kunde ha tvättat den, men jag tog mod till mig å kastade in den i spisen där den brann så bra. Jag bara stod å tänkte "nu brinner en liten bit av mig upp.. Finns det ens mer bitar kvar för att ha en hel Sara?". Å sanningen e att jag e nog inte hel å kommer aldrig att bli det igen. Vissa saker sätter spår for life å det e inget man kan ändra på. Å jag tror att det finns många fler som tycker som jag. Men bara för att jag säger att jag aldrig kommer att bli hel igen så betyder det ju inte att jag kommer att va ett vrak för resten av mitt liv. Nej, jag kommer va samma gamla vanliga Sara. Det där vraket kommer bara fram när jag upptäcker små saker som jag hade glömt bort å dom får mig att minnas bättre tider.. Då ligger det där vraket i sin säng å kramar om sin nalle å gråter lite tyst för sig själv. Men så måste det få va ibland. Det måste jag få ha. Det ger mig ork. Ork att vakna ännu en ny dag å veta att jag har ett helt liv framför mig, trots allt som hänt. Orättvist som det e.
Lite tankar om det forna å det framtida året...
Shit asså... Mamma har varit död i över ett år nu. Å det känns fortfarande som om det va igår allt hände. Men det gör det ju på sätt å vis me pappa oxå. Men på ett annat sätt. Svårt å förklara... Jag saknar båda sjukt mycket iaf!
Hur som helst, så e det ett nytt år som är fullt me nya möjligheter å förhoppnings vis ännu mera skratt, härliga stunder å minnen för livet! Så det e bara att blicka framåt å hoppas på bättre tider? För varför skulle allt bara skita sig å bli till det sämre när vi har fått ett helt nytt år att göra det vi vill göra? Haha, okej... Nu blir jag nog lite för positiv här!
Men va jag vet å va jag iaf tänker göra detta år e att ta för mig lite mer! Våga satsa å inte va rädd för att förlora! Minnena kommer alltid att finnas kvar å det e det finaste vi har! <3
Sen vet jag oxå att det här året kommer ha en jävla massa baksidor... Jag, K & L ska börja gå igenom mammas saker mer seriöst... Fuck, fuck, fuck e typ mina tankar om det... Sen kommer jag inte få träffa Nicolina förrän i typ maj!!! Hur ska jag klara mig?! Synd att jag inte fyller åt liiite tidigare, typ i februari, då kunde jag ha önskat mig en resa till London i födelsedagspresent :/ sen vet jag inte heller när Marika kommer till ön å hälsar på igen..det känns inte bra! det blir kanske till påsk.. Men jag vet ju inte ens när påsk inträffar i år! :( Sen så e det inte ens säkert att L kommer till Gotland i sommar.. Dom skulle kanske åka nån annanstans... Tack säger jag bara... Aja, jag vet ju orsakerna å dom får jag acceptera antar jag..?
Fast... Jag tror att man behöver ha lite dystra dagar för att kunna uppskatta de bra dagarna mycket mer! För om man inte har tråkigt ibland, hur vet man då när man har roligt?
