Utanför...
Idag var jag och såg en musikal där ena brorsbarnet var med. K kom och hämtade mig och sen skjutsade han hem mig. Det var trevligt och roligt att se brorsdottern uppträda. Men inget mer än det och jag ville hela tiden bara bort därifrån. K är så otroligt dryg och kort mot mig, och det är nästan omöjligt att få ett leende eller höra ett snällt ord från honom. Han säger att han ska ge mig en födelsedagspresent, men det kommer ingen.. Han hittar bara fel på mig och även om jag gör mitt bästa och verkligen försöker att få honom stolt över mig så misslyckas jag. Jag passar liksom inte in i hans "perfekt" liv. Men så fort hans sambos familj kommer så är han ängeln själv. Vad gör jag för fel?
Jag vet att jag inte är någon snobb, jag kommer alltid att ha dammtussar i hörnen, jag älskar katter, jag vägrar att ha det helt stilrent och jag är sämst på att veta vad som matchar. But that's me!
Men ska jag verkligen behöva ändra mig för att min egen storebror ska kunna acceptera mig?
Nej.. Då får han hellre va utan mig i sitt liv, oavsett hur mycket det än krossar mitt hjärta...
Tyvärr.
Jag vet att jag inte är någon snobb, jag kommer alltid att ha dammtussar i hörnen, jag älskar katter, jag vägrar att ha det helt stilrent och jag är sämst på att veta vad som matchar. But that's me!
Men ska jag verkligen behöva ändra mig för att min egen storebror ska kunna acceptera mig?
Nej.. Då får han hellre va utan mig i sitt liv, oavsett hur mycket det än krossar mitt hjärta...
Tyvärr.
En vecka kvar... Och ett litet tacktal!
En vecka kvar tills J och jag åker till Stockholm. Söndagen den 27:e maj är det ett år sedan vi hade vår första dejt. Jag vill till Skansen då, får se va han säger om det! :)
Några dagar efter vi kommit hem igen så börjar jag på mitt sommarjobb. Ska även jobba två dagar inna Stockholm också! Det känns så jävla bra!!! ÄNTLIGEN får jag börja jobba och inte bara gå hemma och tänka för mycket... Ska bli så kul att få både tjäna pengar och vara ute och röra på mig! Allt på en gång liksom :)
Det enda negativa med att börja jobba snart är väl att jag nog inte kommer att hinna med så mycket hemma... Ska försöka plocka lite till innan dess, men mitt schema är redan ganska smockat innan 1:a juni! jag får nog helt enkelt hoppas att jag har så mycket pli på mig själv att jag verkligen städar och inte fastnar framför TV:n. En paus då och då kommer det att bli, och det är ju inte mer än okej! Det trista är bara att jag nog inte kommer ha tid att vara ute något dom närmaste dagarna :( men det får gå ändå!
Det är jätte snällt av alla att vilja hjälpa mig!!! J hjälpte mig jätte mycket med JÄTTE lasset som hamnade på tippen! Och alla ni andra som frågar om jag vill ha hjälp med städningen så är det jäåtte snällt verkligen! Men, att gå igenom mina föräldrars saker och försöka skapa ett eget liv hemma i huset och göra i ordning så som jag vill ha det måste jag få göra på egen hand... Det är jätte snällt att ni frågar och ni får gärna fortsätta fråga ifall jag ångrar mig! :) men just nu så är mitt svar nej tack, vänligt men bestämt! :)
Nu ska jag försöka klara av magkatarren och bli av med magvärken innan det är dags att sätta sig på bussen! Jag har ju massor att bocka av på min "Att-göra-lista"!!! ;)
Städa, rensa, plocka, sortera. Kasta? Spara?
Tänk att det skulle va så mycket att gå igenom, att bearbeta, att sortera och att gråta för.
Minsta lilla pappersbit som mamma eller pappa har skrivit på, om än bara något nummer, får mig att totalt bryta ihop och bara gråta tills det inte kommer några fler tårar. Sen går det en stund och jag hittar ännu något som skriker "Dina föräldrar e DÖDA! Dom kommer ALDRIG mer tillbaka!" och jag bryter ihop ännu en gång. Ja, så går det till när jag ska fixa i mammas och pappas rum.
Sakta, men säkert ser man hur det börjar försvinna saker. Hur det börjar komma fram en ny generation, en ny tid, en ny era i livet. Hur man börjar närma sig nästa steg i bearbetningen av hålet i hjärtat. Det är det som ger en styrka att fortsätta. Det är då man måste få vara självisk. Bara för att orka fortsätta.
Självklart är jag självisk när det gäller just "rensningen". Jag skulle verkligen hata om L & K kom och klev in där jag bor och började rota och roffa åt sig saker. Jag VET att vi alla tre äger en tredjedel var av arvet, men jag bor ändå där och mycket av sakerna är mina. Därför är jag extra snabb på att plocka ihop det som är just mitt. Mitt sovrum uppe ser ut som ett förråd. Det är fullt av kartonger, möbler, kassar, prylar, kläder och böcker. Men så får det va. det kommer ju att bli bra till slut. Någon gång. Kanske. Eller nej, inte kanske. Det kommer att bli bra till slut! Punkt slut!
Jag har även lärt mig att "Att-göra-listor" är jävligt bra så länge man följer dom! Och att det är bättre att pausa många gånger och få nya krafter, än att bara stå och stampa på samma ställer och det inte händer ett skit. För då kommer man aldrig frammåt!
På onsdag blir det ett lass till tippen. Ska försöka få med så mycket som möjligt dit. Så i morgon är det bara att åka raka vägen hem och sätta igång. Det går ju faktiskt rätt fort ändå när man väl får tummen ur arslet...
