Dag 5: Vad är kärlek
Men jag vet att för mig så kan kärlek vara på så många olika sätt.
När jag träffar mina vänner så känner jag en sorts kärlek - dom gör mig glad och lycklig och jag känner att jag kan vara mig själv med dom. Jag skulle göra allt för att försöka hjälpa dom så mycket som jag kan.
När jag träffar mina bröder känner jag en helt annan kärlek - jag känner en skyldighet som syster och jag känner familj, oftast iaf.
När jag träffar min släkt så känner jag också kärlek - en slags tillhörande och blodsband.
När jag tänker på mamma och pappa känner jag verkligen kärlek - två personer, vars kött och blod är jag. Dom två gjorde att jag blev jag och jag känner en sån stark kärlek att dom skulle göra allt för mig, offra sig själva för att jag skulle få må bra.
När jag gosar med mina katter känner jag kärlek - underbara gulliga djur som jag älskar så otroligt mycket och som är riktigt betydelsefulla för mig.
När jag dansar känner jag kärlek - jag känner mig fri och lätt som en fjäder. Det är en själv mot världen.
Sen känner jag självklart kärlek för mycket annat och många andra. Jag kan känna kärlek för någon som jag knappt känner och inte älskar, men ändå känner kärlek till. Just för att dom kanske behöver kärlek eller för att dom på något sätt får mig att må bra helt enkelt.
Man kan älska så mycket på så många sätt.
Så vad kärlek är, det är nog något som ingen kan svara på eftersom att alla kommer att ge olika svar.
Dag 3: Mina föräldrar
Pappa var någon som jag bara fick ha i mitt liv i nästan 12 år. Jag säger bara för att jag tycker att det är alldeles för kort tid. Han hade problem med sprten och var nykter alkoholist. När jag föddes så bestämde han sig för att försöka kämpa mot spriten och han gick med i länkarna. Det var tuffa år för honom, men för det mesta så klarade han det! Pappa dog helt plötsligt bara och mitt sista minnen av honom är att jag pussade och kramade honom hejdå innan skolan. För att sen bara någon timme senare se honom död på ett bårhus...
Det jag saknar mest av pappa är att han för det mesta alltid var på min sida, kunde göra en galen med alla bus, hans snarkande framför TVn, hans mjuka axel att sova på, hans fula stortå, hur han luktade och hur han satt och pillade med sina naglar... Trots att det har gått över 10 år sen han dog så känns det som att det var igår som han togs ifrån mig. <3
Mamma var en helt otrolig människa som hade fått stått ut med mycket skit och obehagligheter i sitt liv, men som ändå stod med båda benen på jorden och som gjorde allt för andra. Det har snart gått 2 år sen mamma gick bort efter en hemsk vecka. Jagf har ett halsband runt halsen och en tatuering på axeln som minne av henne. Jag kommer för alltid att leva med underbara minnen tillsammans med mamma.
Mamma är den som jag kommer att leva för, men hon är också den som jag inte vill leva utan. Det är ett dilemma det där! Mamma gör så ont att skriva om att jag inte kan få ner mer ord om henne... Mer än att hon var underbar! <3
Dag 2: Min första kärlek
Min första kärlek var en kille som hette Niklas. Alla ni som känner mig bra och har vuxit upp me mig vet vem han är, haha! :P han va rödhårig, super söt och en pain in the ass! Vi grälade, slogs och brottades. Jag vann alltid så klart eftersom att jag är 4 dagar äldre! :D men när det väl gällde (typ när mamma skällde på oss eller fräken var riktigt förbannad för att vi hade slagits) så höll vi ihop!
MEN det stora världsproblemet för mig på den tiden var att han skulle bli bonde och jag vägrade att bli bondkärring! Så nej, det blev aldrig vi. Jag lever på minnena och det är mer än nog!
Dag 1: Presentera mig själv
Jag jobbar som personlig assistent. Jag är än så länge bara vikarie på två ställen, men det kanske ändras i framtiden! Om det är mitt framtidsyrke eller inte vet jag inte, men jag trivs bra med det. Så jag har inga planer på att byta än iaf! Jag jobbar även som dansfröken på fyra olika skolor för tillfället! En riktigt bra erfarenhet kan jag säga!
Dans är även något som jag håller på med på fritiden., har gjort det i snart 15 år.. I'm feeling old! Annars så umgås jag mest med vänner, pysslar lite hemma, går långa promenader för att tömma huvudet på tankar, osv. Men för det mesta så tar jobben upp min tid!
I övrigt så är jag en glad och galen tjej enligt mina vänner. Glad är jag nog mest utåt, känner mig inte alltid så glad inåt. Galen kan jag nog mer hålla med om. Fast på ett bra sätt då! :)
Sen så är jag en person som kan skrika till skräckfilmer och som verkligen störtgråter till sorgliga och lyckliga filmer. Kan inte hjälpa det, lever mig nog in i filmer lite för mycket.. Men film är en underbar flykt ifrån verkligheten!
Nä, men det var väl allt om mig! Det var första dagen av sanning det, bara 29 kvar...
Inga svar. Bara frågor.
Idag ringde jag till ett ställe för att få svar. Men allt jag fick va frågor...
Frågor som ledde till en oro i magen, ett hjärta som pumpade fortare, kallsvettningar å gråt... Så nu får jag sitta här å va orolig i nästan en månad till.
Fan va jag hatar det här...
Ännu en jul...
För när det är jul igen så innebär det den 11:e julen utan pappa och den 3:e julen utan mamma... Plus att det kommer va två år sen mamma gick bort. Shit, jag kan inte ens skriva det utan att börja gråta.
Det där med att allt blir lättare med åren är inte riktigt sant. Det har snart gått elva år sen pappa dog och det gör lika ont. Jag minns i detalj dagen då pappa dog. Jag minns hur ont det kändes och hur hela mitt liv rasade. Jag antar att jag med tiden har byggt upp ett någorlunda helt okej liv, men när mamma dog så rasade alltiop ytterligare en gång... Och nu vet jag faktiskt inte om jag vill bygga upp ett nytt. För tänk om allt rasar igen? Jag skulle helt seriöst inte klara det.
Man får ta en dag i taget. En timma i taget. En minut i taget. Ja, till och med en sekund i taget. Och just nu så är det lucia, julafton och nypret som jag får koncentrera mig på. Ska jag vara helt ärlig så tror jag inte att jag kommer orka med det...
Några i min närhet (två familjer) kommer att få fira sin första jul utan en som dom älskar. Utan sin mamma, sin dotter, sin syster, sin fru, sin vän, sin älskade...
Det gör ont helt enkelt. Det gör ont...
Sviken av sina egna bröder...
Min andra storebror L ringer till Tutta för att prata om MIG.
Jag e sviken av mina egna bröder å jag e så nära att skjuta huvudet av katterna å sälja huset å dra åt helvetet härifrån. Å tro mig, mina "älskade" bröder, att då förlåter jag er ALDRIG! Å då kan ni dra åt helvetet å stanna där!
Det e skillnad på att fråga å att lägga sig i
Jag vet inte va jag ska säga när folk börjar undra om det inte e dags för mig att skaffa familj snart, fixa ett fast jobb å skaffa ett körkort. Men det e inget som jag kan fixa bara så där... Herregud, det fattar ni väl oxå?! För hur fan skaffar man ett jobb bara hux flux å hur skaffar man ett körkort när man inte har pengarna till det....?! Å familj... Skojar ni me mig eller? Jag e 22 år... Det e bara barnet typ! Jag måste få ordning på mitt eget liv först, lära mig att stå på egna ben å klara mig själv, kunna älska mig själv innan jag älskar någon annan å framför allt, jag måste få va ung! Jag har typ 25 år kvar tills mensen försvinner å min mamma va 40 när hon fick mig å hon gjorde ett rätt bra jobb om jag får säga det själv! Så varför ska jag känna sådan stress? Jo, för att människor runt omkring mig stressar mig så jag bara vill spy!
Visst kan jag förstå att folk e nyfikna å vill veta hur jag klarar mig. Men snälla, fråga på men lägg er inte i! Det e mitt liv å jag måste få bestämma över det helt på egen hand...
Å vissa frågor går bara överstyr helt enkelt. Måste ni veta allt? Vill ni ens veta allt?
För isf kan jag berätta lite onödig fakta som säger intresserar er!:
* Jag har en skog mellan benen.
* Jag kan sova me min nalle i famnen ibland.
* Jag diskar typ en gång i veckan. Bara oftare om jag måste.
* Jag kan låta bli att borsta tänderna ibland.
* Jag sjunger när jag sitter på toa bajsar.
* Jag tycker om att måla i målarbok.
* Jag har porrsurfat.
* Jag har typ alltid jätte smutsiga fötter.
* Jag ångrar första gången jag hade sex.
* Jag har för tillfället små blödningar pga att jag har börjat me p-piller.
* Jag vattnar aldrig blommorna.
* Jag saknar mina höns.
* Jag tömmer typ aldrig hårborsten.
* Jag äter inte mat varje dag.
* Jag brukar köpa kinderägg till mig själv.
Så! Nu får det räcka för denna gång så hoppas att ni hittade någe riktigt smaskigt som ni kan lägga er i!
Njuuuuuuuuuuuuut!
Nu e det snart slut...
Ja, nu e mitt sommarjobb snart över... På ett sätt känns det skönt för det ger mig chans att hoppas på sol å kunna få njuta lite hemma i min hammock plus att det ger mig tid att verkligen börja (eller iaf försöka) ta tag i allt där hemma. Men samtidigt så e det så jävla sorgligt å sjukt trist att jag sitter här å gråter en lite skvätt... För, va fan ska jag göra om dagarna nu när hösten kommer? Å vilket håll ska pengarna rulla in ifrån när det börjar tryta? Å den kanske viktigaste frågan - hur ska jag överleva?
Att få jobb här verkar typ va omöjligt eftersom att det verkar som att jag e för ung å jag e tjej. Ursäkta mig då för fan... Jag trodde faktiskt att man fick jobbet efter personlighet å kunskap, inte pga att man har grått hår å en stake mellan benen? Jag har oxå stake! Bara det att min inte sitter mellan benen... Utan jag har stake i att jag inte tar någon skit! Men har det egentligen någon betydelse?
Ännu ett brev till mamma...
<3 Mamma <3
Jag kan inte fatta att det har gått mer än 1,5 år sen du gick bort... Det e så svårt. Svårt att inse att du aldrig kommer tebax. Har ännu dörren till ditt rum stängd, har inte städat eller öppnat den sen den dagen du dog... Vill inte ens veta hur det kommer lukta eller hur mycket som behöver städas när jag väl öppnar den... Fy fan va du hade varit arg på mig om du visste att ett rum inte varit städat på nästan 2 år.. :P men jag kan inte mamma... Det gör för ont.
Å varför gör det ondare att du e bort än va det gör me pappa? Jag vet ju att du e hos den som du saknade mest, så jag borde väl va glad för din skull? Men det e jag inte... Du e på fel ställe! Du borde va hos mig! Det va du å jag i 8 år å vi va själsfränder, bästa vänner, mamma å dotter. Folk sa att du levde för mig efter att pappa hade gått bort... Borde du inte ha stannat kvar hos mig då? Du lovade faktiskt att bli 100 år!
Du måste komma tebax mamma... För jag vet seriöst inte om jag kommer att klara eller orka leva utan dig. Eller ens om jag vill...
Ibland hatar jag att jag älskar dig för jag älskar dig så extremt att det känns som hjärtat ska explodera... Tänk om jag kunde hata dig för att du lämna mig eller hata pappa för att han dog dig ifrån mig, då kanske allt hade varit så mycket enklare?
Men jag kan inte det för ni e dom två som har den största delen av mitt hjärta. Å du mamma, du va ALLTID där för mig! Oavsett om jag sa elaka saker, skrek eller inte gjorde som du sa. Din famn va alltid öppen å jag kände en så stor kärlek att det inte kan beskrivas i ord... Men jag kan inte känna den längre... Jag känner bara saknaden av dig å jag saknar den andra känslan... Jag saknar dig.
Men mest av allt så älskar jag dig...
Första natten på sommarjobbet!
Natten till idag va första natten på mitt sommarjobb. Å jag kan säga att det har nog aldrig varit så svårt att koncentrera sig å kunna somna! :S allting va fel... Det va för mörkt, men jag ville ändå inte ha rullgardinen öppen för då kan ju alla se in. Klockan tickade för högt, så jag tog ut batteriena å sen på morgonen så fick jag inte klockan å funka igen... Sängen va för hård å kudden för mjuk! Sen sover man ju som på spikar hela tiden ifall om man skulle behöva gå upp å väcka nån... Aja! Jag hoppas verkligen att det bara va för att det va allra första gången som jag sov där, för annars kommer jag att svimma av sömnbrist tillslut :S
Dramatisk delegering
Fick nämligen ett sånt jävla hostanfall, kunde inte andas å blev blå i ansiktet. Så jag fick rusa ut ur rummet å ha fyra stirrande å förvånande ögon på mig, för att sen störta in på toa. Där spydde jag som en gris. Upp kom allt slem som suttit å irriterat mig i halsen. Å jag grät som en liten barnunge pga att jag hatar att spy... Men efter så kändes allt mycket bättre, när det kommit upp liksom. Så jag sköljde munnen, slängde in en halstablett, torka bort tårarna, fixade håret å gick tebax. Då mötte jag han som gav delegeringen. Han såg livrädd ut å hade sprungit runt å letat efter mig å va beredd att ringa 112. Jag förklarade att det va bara min hals som vägrade släppa förkylningen. Han svarade "aha" å gick in igen å så fortsatte vi med utbildningen.
Sen gick det ca 5 min å han skulle fråga mig en fråga som stod på pappret. Jag fick inte fram ett ord nästan å viskade fram svaret. Men självklart så hörde han inte å gav frågan till nån annan, fast jag faktiskt va den ENDA som kunde svaret! Lite typiskt va...
Så nu sitter jag här å dricker vatten som en elefant å knaprar halstabletter konstant för att slippa känna det där i halsen igen... Å jag som börjar jobba imorn. Hur ska detta gå me min jävla hals?
Aja, skit samma! Nu har jag gjort min delegering å e redo för en sommar fylld av jobb!
Ånger...
Ni vet när ni får en fråga som kan ändra det ni har nu? Någe som kan rycka upp det som ni känner er trygg å bekväm me. Det enda ni vet. Å om ni svarar "ja" så kan det förstöra allt å röra om i grytan riktigt ordentligt, men det kan oxå göra så att ni bara mår ännu bättre...
Jag e en fegis. En "chicken", så jag svarade "nej" för jag är rädd för förändringar å för att bli sårad. Men fy fan va jag önskar att jag hade svarat "ja" istället... Men jag kan inte ändra på det. Gjort e gjort. Å visst, det gör ont. Men jag tror att resultatet av att svara "ja" hade gjort ännu mer ont. Why make it strong to break it once again?
Från 21 till 22...
Shit, det e helt sjukt - 22 år liksom! För fyra år sen så satt jag å Marika å bara längtade efter att få fylla 18, bli myndiga å få bli fria! Jag hade tandställning å vägde typ 10 kg mer. Å bara för två år sen så ville man bli 20 så man fick handla på bolaget å gå in lagligt på munken! Å nu, ja nu har jag fyllt allt det å inte har jag blivit varken visare eller klokare. Nu vill jag bara ha mer. Fast samtidigt mindre.
Men va har jag då gjort sen jag fyllde 21?
* Jag har tatuerat mig!
* Jag har varit utomlands på riktigt! Inget jävla Danmark... Utan England! I London å hälsat på Nico :)
* Jag har sett Backstreet Boys LIVE!!! Åh herregud, finns inga ord som beskriver det...
* Jag har insett att killar verkligen suger! Oavsett hur söta dom e eller hur snälla dom än verkar eller hur bra man faktiskt tror att man känner dom...
* Jag har lärt mig att jag inte ska dricka en hel vinflaska helt själv... :)
* Jag har upptäckt att jag kan om jag vill.
* Jag har fått bli danslärare på en skola!
* Jag har insett att vänner e dom som verkligen finns där när man behöver det.
* Jag har gått in på en krog å tyckt att jag varit den äldsta där.
* Jag har färgat håret.
* Jag har slagit sönder saker av sorg och ilska.
* Jag har önskat att jag va död.
* jag har börjat rensa ut hemma.
* Jag har skrattat så mycket att jag har trott att jag aldrig skulle kunna sluta.
* Jag har blivit så rädd av en film att jag trott att jag skulle skita på mig.
* Jag har hållt i en bebis å känt att jag verkligen vill bli mamma en dag.
* Jag har insett att jag verkligen vill leva!
Men samtidigt så undrar jag vad jag egentligen har gjort under det senaste året? Jag har ju egentligen inte gjrot så mycket... Jag står kvar på samma ställe som förut å vet ännu inte va jag vill göra me mitt liv. Men måste man veta det när man e 22? Jag kan väl haka mig sakta framåt ett tag till? För en dag så kommer jag ju förhoppningsvis veta va jag vill göra å satsa allt jag har på det. Å har jag tur så lyckas jag. Men just nu, just nu e jag helt enkelt inte riktigt redo att satsa allt...
Everything suck!
Sen så ser jag inte alls fram emot att fylla år längre... Eller rättare sagt - jag vill inte att Lars ska va på ön när jag fyller år. Å nu undrar ni hur fan jag kan tänka så om min egen storebror... Men han å jag har typ grälat varenda gång vi har sms:at eller pratat i telefon nu den senaste tiden. Så jag vet va som kommer hända när han kommer ner... Å eftersom att han typ kommer på min födelsedag så vet jag att allt kommer att bli kaos å ett rent helvete...
Åh va jag önskar att jag hade en ordentlig lön varje månad. Eller att jag va rik så jag bara kunde dra iväg en vecka eller två... Eller iaf över en helg. För allt bara suger just nu.
Tiden läker alla såren... Men hur blir man hel när dom växer var minut?
Jag e så trött på vissa människor, trött på vissa känslor å trött på livet! Jag önskar faktiskt att jag va den där gamla kärringen som va inne på sina sista dagar i livet... För allt går bara åt helvete just nu! Å ingen verkar förstå eller vilja förstå...
Varför kan inget bara gå åt rätt håll för en liten stund?
Skitpraktik!
I typ februari så gick jag till Soc (socialen) och bad om hjälp. Men jag fick ingen hjälp eftersom dom tyckte att jag klarade mig bra iaf. Det enda jag fick va ett busskort å en plats på Hansa för att få lite jobbcoaching. Dock så har jag nu fått praktik på Guteskolan som typ kamratstödjare/"mattant", kanske inte riktigt min grej det där sista... Men wtf, man kan ju alltid testa? Jag kanske älskar det :P personalen verkar helt underbara iaf! MEN, jag kommer inte få ett jävla dugg för min praktik förutom busskortet... Å då ska jag ändå va där 9-15, måndag - torsdag ända fram till typ 15 juni.. Å eftersom att det går genom soc å inte genom arbetsförmedlingen så kommer jag ju inte att få någon slags lön liksom.
Så här sitter jag å funderar på om det verkligen e värt det... Jag måste helt enkelt få tag på dom som sitter där på soc å säga att jag verkligen inte har nån lust alls att jobba utan att få någe för det! För så ska det väl ändå inte va? Det e ju helt sjukt isf! För om jag bara ska gå där å göra saker för å ha någe å göra så kan dom ju komma hem till mig å titta så får dom se att jag har saker att göra hemma! Rum att städa, saker att gå igenom, en ful trädgård att fixa, "förråd" ute att gå igenom, and so on! Så ge mig någe för det eller skit på er!
That's it!
Försenade julklappar...
Oj oj.. Nu har det gått en hel helg som varit väldigt känslig för mig...
Först hittar jag mammas typ "dagbok" där hon har skrivit om mig. Det va 1997 å hon skulle resa ifrån mig för allra första gången pga begravning på fastlandet för min mostas man. Hon va bara borta några dagar, men det va väldigt jobbigt när hon åkte minns jag! Jag va kvar hemma me pappa. Men en mamma e alltid en mamma.. Iaf så stod det så här i "dagboken": Äntligt skall jag åka hem. Aldrig mer lämnar jag Sara frivilligt. När man läste det så rann ju tårarna precis som om det aldrig fanns ett stopp..
Sen idag så hittade jag två julklappar som mamma hade gömt under madrassen för att jag inte skulle hitta dom, till julen 2008. Det va ett brevpapper å en skrivbok. Å hur jag vet hur dom e just till mig? Jo, för jag önska mig brevpapper den julen plus att det här brevet hade en golden retriver på sig, nämligen min favorithund. Sen så va skrivboken rosa, min favoritfärg plus att jag älskar att skriva så fick alltid nån skrivbok varje jul å födelsedag.
Så läskigt... Nu känns det som mamma e så nära, fast hon e så långt borta... :/
Tack för julklapparna mamma! <3
Vill även skänka en liten tanken till vår dansvän Görans familj. Göran har tyvärr gått bort, å vi kommer alla sakna hans glada humör å smittande glädje! Så nu kommer jag att försöka göra både hajkarna å summercampen så bra som möjligt i minne till honom... Vila i frid!
Varför klaga på skit saker?
Jag fick sommarjobbet som en av Gotlands Kommuns sommarvikarier inom personlig assistans! :D det skulle ta 3 veckor innan dom hörde av sig, men jag fick svar efter bara en vecka! :D jag stolt? SOM FAN!
Dock så e jag ännu lite kluven på om jag verkligen vill jobba i Slite... Men men, det e ju ett jobb som ger pengar iaf! Så varför klaga på skit saker?
Sen så ska jag få va me en danspedagog på hennes lektioner en hel kväll! Det kommer bli sjukt intressant å jag får liksom betalt för att va me henne! Ser verkligen fram emot det kan jag säga! :)
Fan va coolt! Vårdcentralen ringde precis upp när jag började fundera på varför dom aldrig hörde av sig... Dom ringer ju aldrig i tid! :/ men den här gången va dom ju bara en halvtimme sen me å ringa å som sagt... Varför klaga på skit saker?
Kanske känns lite för bra?
Så nu e det 3 veckors väntetid innan jag får svar. Dock så e jag inte så säker på om det e just DET jobbet jag vill syssla me i sommar, jag vill ju helst va i stan å jobba... Men men, ett jobb e bättre än inget å det finns ju inget som hindrar mig att kolla vidare?
Å nu sitter jag här på Hansa å funderar över livet lite. Känns som allt börjar rulla på lite åt rätt håll nu faktiskt... Kanske känns det lite för bra nu igen?
Coachen på Hansa berömde mig för mitt CV å personliga brev, lite små saker som skulle fixas bara. Men han tyckte bilden va jätte bra för där såg man vilken glad person jag va å mitt söta leende. Oj oj, jag bockar å tackar för komplimangen! Man suger åt sig som en golvmopp vet ni :) Dessutom så hade han rekommenderat mig för ett annat jobb oxå, vill inte skriva för mycket om det eftersom att det e så färskt ännu. Måste veta lite mer innan! men vill jag ha det? Eller jo det vill jag nog faktiskt, beroende på inom vilket arbetsområde det blir förståss...
Nej nu tycker jag att jag e lite för kräsen här va?! Skärpning Sara!
Ska jag va ärlig så vill jag faktiskt bara ha ett jobb som ger mat på bordet till både mig å mina katter, betalar räkningar å så jag har råd att köpa ett par gympadojor, hitta på någe kul å en liten chokladbit då å då :) hade gärna fått ihop pengar så att jag kanske kunde åka upp till Lars å umgås me han själv över en helg eller så... Men men! Sånt där hinns väl ännu antar jag? Livet känns rätt positivt just nu så! Okej då, allt känns inte positivt å vissa suger ännu som FAN, men resten känns faktiskt helt okej. Rätt bra till å me om jag känner efter ordentligt :) Känns allt lite för bra nu?
Men nu ska jag försöka få ihop ett personligt brev, kila iväg å lämna det å sen gå ut i det fiiiina nästan-vårvädret! :) Btw, vet ni om att det e bevisat att man blir extra trött å deppig på våren? Mer än på hösten faktiskt... Weeeeird säger jag bara! :S eller va tycker ni? Vilket e värst, våren eller hösten?
Jag tycker att höstens gråaväder gör en deppig å att alla vårkänslor gör en trött! Håller ni me?
