Nu e jag här igen!
Japp nu e jag här igen.. Oj oj, blogga två dagar efter sig va längesen man gjorde... Men har man någe å skriva av sig om så har man!
Men först vill jag bara säga en sak: Jag har VÄRLDENS BÄSTA DANSLEDARE - JENNIE AHLRIK! <3 Å nu tänker ni säkert att bara för att hon e bra på å lära ut så behöver hon inte va den bästa... Men hon e så mycket mer! Jag har känt Jennie i typ 14 år å för varje år så tycker man bara mer å mer om henne! Hon finns där på alla sätt å vis, inte bara som en dansledare. Utan som en mamma, en syster å en vän! En jävligt bra vän faktiskt! Så tack Jennie för att du står ut me lilla vimsiga jag! <3
Å nu tebax till det jag skulle skriva om... Jag tror att jag e otursdömd! Seriöst asså... Eller så e livet bara jävligt grymt å jag har gjort någe dumt i mitt förra liv som jag nu får sona för?! Om man nu tror på karma, eller va det kallas! För allt börja me att jag satte i vattenkokaren utan att se att sladden va trasig å den slog ut hela undervåningen på ström typ. Å jag fick värsta stöten, så nu e ett eluttag trasigt! Sen fortsatte det me att ett rör ute hade fryst å blivit rostigt för att sen gå sönder å spruta vatten som FAN! Så det va rörmokare här häromdagen å fixade det. Så jag går å väntar på en fet jävla räkning... Å nu så har min tvättmaskin pajat! Kjell ska komma å se på den, annars e det bara å leta efter pengar som jag inte har för å kunna köpa en ny... Fan? Fan?! FAN! Dessutom så e jag ännu sjuk å konstant hungrig. Men hur lätt e det att äta när allt kommer ut typ direkt iaf?! Men jag får fan inte bli sjuk! det har jag då inte råd me........
Så nu lägger jag mig ner å dör! Eller inte? Jag har inte riktigt bestämt mig ännu! Ska på arbetsintervju för ett sommarjobb på måndag å så måste jag börja planera dansen på Gråbo me alla söööööta barnen! Dom e så duktiga :) så då kan jag ju inte dö? Plus att jag håller på me en sak som jag verkligen vill bli klar me! Så, jag får vänta lite me å lägga mig ner å dö... Men tro mig. Tanken e fan nära!!!
Amen
Sjuk igen...
Jag har blivit sjuk igen. Sura uppstötningar, diarré som gör att jag knappt får behålla det jag äter (vilket typ bara e fil), kramp å håll i magen.. När jag går upp för trappan här hemma så håller jag på å dö, känns som jag sprungit flera mil och jag får svårt att andas å svettas som fan. Å nej allihopa, så fet har jag inte blivit eller fått så dålig kondis. Jag gick till Lärbro för att dansa igår, men det skulle jag inte ha gjort... När jag kom hem grät jag för att jag mådde så dåligt...
Å samtidigt som allt det här så e Kjell på mig som en hök om att jag måste städa... Hur fan ska jag orka det? Diska två glas idag å jag trodde jag skulle dö. Har sån jävla kramp i magen, vänster sida å ut mot ryggen. E det magsjuka på G igen eller?
Men men, får väl lyssna på storebror å städa iaf så han kan sluta gnälla nån ****** ****** ***** ***** gång........ Dör jag på kuppen så gör jag!
<3 Pappa <3
Idag för 10 år sen, me andra ord den 6 mars år 2000, så fanns det ingen snö ute. Det va ett ganska fint vårväder faktiskt om jag minns rätt... Vilket jag verkligen inte e säker på att jag gör för det var en dag som förändrade hela mitt liv. Jag fick den reda på den bistra sanningen att ens föräldrar inte e odödliga. Min pappa dog.
Det var precis som vilken morgon som helst, jag skulle till skolan. Jag va bara 11 år så jag gick på mellanstadiet. I mellanstadiet händer det massa me ens kropp, man närmar sig tonåren å tröttnar allt mer på skolan. Att jag e riktigt morgontrött gjorde inte det hela bättre.. Mamma gnällde å gnällde på mig att gå upp så jag hann me bussen. Jag gick upp, gjorde iordning mig å sprang sen upp till pappa som låg å sov i sin säng. Jag gav han en puss å kram å jag tror att jag sa att jag älskade honom. Sen sprang jag ner å gjorde samma me mamma å sen me full fart ut till bussen.
Jag minns att samma dag så hade jag fått reda på att jag skulle få ha praktisk hos min storebror Kjell på brandstationen. Så jag ringde hem för att berätta det, men ingen svarade. Lite senare satt jag å Jessica vid fönstret ute i korridoren. Då, helt plötsligt, körde det en ambulans mot stan ifrån Hellvi hållet. Å ni som inte vet vart det e ifrån så kan jag berätta att det e ifrån mitt håll... Men tänkte jag på det? Nej, det gjorde jag inte... För varför skulle en ambulans va hemma hos mig?
Jag kommenterade iaf ambulansen å sa "oj, det måste va allvarligt eftersom den kör så fort.." å sen va det ingen mer me det. Bara en liten stund efter så va det dags för lunch å hela klassen gick ner till matsalen. Jag tog mat å gick å satte mig vid Jessica. Då kom min storebror Lars inrusande i matsalen mot mig. Jag tittade på honom å sa att Emelie satt vid ett annat bord å pekade. Men han va bara helt blek å tog mig i armen å sa att jag va tvungen att följa me. Sen hämtade vi mina saker vi min galge. Sen fort ut i bilen å högsta fart de 3 km hem till mig. Jag började få panik å frågade om det hade hänt mamma någe. Lars svara nej. Hade det hänt pappa någe då? Han svarade inte. Jag började skrika å gråta å tyckte att nu fick han för fan berätta. Innan jag visste orde av det så va vi hemma å där på trappen stod mamma... Me min Nalle-Blund. Då va någe fel. Jag sprang mot henne å hela hon skakade å då berättade hon:
Hon hade kommit hem ifrån Slite efter att ha lämnat ett brev hos sin chef. Hon hade bara varit borta en liten, liten stund. När hon kommit hem hade hon hittat pappa ligga död me magen neråt nere i ett rum. Hon hade ringt 112 å sen mindes hon inte så mycket mer än att dom ringde Kjell, som ringde Lars. Å att Kjell hade föjlt me pappa i ambulansen. Ambulansen jag hade hört hade haft min pappa i sig...
Jag blev chockad å började gråta, skrika å skaka. Låg han på golvet pga att jag ringde hem å han va på väg att svara? Hur fort hade det gått? Va det mitt eller mammas fel?
Lars, mamma å jag åkte me ilfart in till Visby. Det e ca 4 mil in å brukar ta ungefär 45 min om man kör lagligt. Vi va inne på mindre än 20 min.. Hela vägen in satt mamma å sa att pappa va död, hon kunde känna det i hela kroppen. Jag sa att hon hade fel. Å Lars, ja han bara körde. När vi kom till Visby lasaretts parkering så stod Kjell där å man kunde se på han att mamma hade haft rätt hela resan in... Pappa va död. Han skulle aldrig mer komma tebax till oss. Jag började skrika. Jag skrek å skrek å skrek. Jag skrek tills jag inte hade nån röst längre å kände att jag blev så torr i halsen att jag nästan började blöda.
Jag minns inte så mycket mer. Bara glimtar. Jag minns att sjuksköterska tyckte att vi kunde gå å måla medan dom andra fick prata me doktorn om dödsorsaken. Men vem fan vill måla när ens pappa e död? Hon kunde dra åt helvete å det lät jag henne veta oxå. Behöver jag säga att sjuksköterska inte ens vågade titta på mig efter jag sagt va jag tyckte om henne?
Dödorsaken va hjärtat. Det hade slutat fungera helt enkelt. Jag vet inte om det fanns fler orsaker å jag bryr mig faktiskt inte heller... Min pappa e borta å det spelar ingen roll va han dog av, han kommer ändå aldrig tebax till mig.
Kjell ringde min fröken å berättade varför jag hade försvunnit så fort. Jag fick prata me henne, men det minns jag ingenting av.
Sen skulle vi få se pappa. Jag skulle få se en död människa som dessutom va min pappa... hela magen vände på sig å mamma å Lars fick gå in till han själv. Kjell stannade utanför me mig. Mamma sa att jag inte behövde se pappa, men jag fick om jag ville. Efter en liten stund tog jag Kjell i handen å kramade om Nalle-Blund me andra, sen gick vi in till pappa. Det såg ut som han sov å hade löständerna ute. Han va lite kall bara. Han hade som vanligt sitt mjäll i huvudet å mamma plockade lite av det å la på min nalle å sa "nu kommer Nalle-Blund alltid ha mjäll precis som pappa". Det va rätt tryggt att hon sa så faktiskt...
Jag minns faktiskt ingenting mer av den dag om jag ska va ärlig. Eller jo jag minns att vi fick ringa runt till hans syskon å mammas syskon å så... Men inget mer.
Föräldrar e inte odödliga, tro mig jag vet. Å jo, tiden läker faktiskt sår till en viss del. Men det kommer alltid att göra lika ont som det gjorde då. Hur många år det än går. Det e ett decennium sen pappa dog, men det gör precis lika jävla ont idag som det gjorde den 6 mars år 2000..... 
Pappa å bebis-versionen av mig!
Jag å pappa på bebiskortet i tidningen!
Pappa på Kräklingbomarknad! Det här kortet beställde mamma ifrån tidningen eftersom att det e ifrån "dagens fråga" i GT.
Pappa skulle ta ett nytt kort till ID:et å jag tvingade han att låta mig va me på ett. Han va lite smått irriterad, men om man känner pappa så kan man se att han ler me ögonen på kortet. Till å me lite me munnen om man jämför me den andra korten han tog då. När pappa hade dött å mamma gick igenom hans plånbok så hittade hon det här kortet. Han hade haft det i plånboken hela tiden. Trots att jag hade frågat vart kortet va å han alltid hade gett mig svaret "jag har tappat bort det". Han ville väl bara ha det för sig själv antar jag... Vi förstorade iaf det lilla kortet å nu har jag det inramat! <3
Fick den här av pappa en gång när han hade varit bortrest!
Jag älskar dig för alltid pappa!
Ta hand om mamma däruppe i himlen, jag vet att ni har saknat varandra mycket...
Pussar å Kramar
- från pappas flicka
Spridda tankar
Jag sitter här å bara älskar CastTV! Vilket e en sida där man kan se massa Tv-serier! Gamla som nya! Å det bästa av allt - det e gratis! Å vi vet ju alla att gratis e gott! ;)
Orsken till att jag älskar den här sidan så mycket e att jag har börjat se "Vampires Diaries" på 6:an å det e ju så sjukt spännande att man bara inte kan vänta en vecka på nästa avsnitt! Så ikväll när det slöt så där jobbigt spännande så va det bara att gå upp på datan å kolla på nästa avsnitt.. Problemet e ju bara att när man väl börjat så kan man inte sluta!!! Å det e ju typ fusk att se det i förväg... Plus att det finns ingen text så jag fattar ju inte allt till 100% men iaf! Tänker inte sluta se på det iaf! :D för er som inte vet va det e för serie jag pratar om så kan jag berätta att det e där vanliga människa blir kär i snäll vampyr. Lite lamt att dom bara fortsätter me det typ överallt sen "Buffy å vampyrerna"... Men den här serien e bara så sjukt bra! Å den snälla vampyren e bara så sjukt snygg! ;)
Sen e jag lite nojig över att bli magsjuk... Tutta smsa å skrev att hon va det igår å eftersom att jag umgicks me henne för några dagar sen så e jag lite orolig... Å självklart mår jag illa bara för att jag tänker på det.. :S vitpeppar korn here I come!!!
Jag måste verkligen till Hansa utbildningen imorn! Jag fattar ju noll av det! Så imorn ska jag dit, oavsett om jag e sjuk, trött eller bara på allmänt dåligt humör!!! Jag tror ju faktiskt att dom kan hjälpa mig så varför inte ge dom en chans liksom? :)
Dessutom så måste jag bara berätta en sak till... Idag fick jag ett mail ifrån min ena storebrors ex. Chockad som fan blev jag å det kan jag erkänna att jag ännu e! Va så kul att höra av henne... Det har gått så många år å det har hänt så mycket, men jag har tänkt på henne lite då å då genom alla år. Hon bodde i princio hemma hos oss å blev lite som en storasyster för mig. men saker händer å kärlek tar slut å en dag va hon bara borta. Jatg vet inte va som hände å det e inte min sak att veta heller. Men nu e hon i mitt liv igen, typ. Kul som fan e det iaf!!!
Förvirrad
Vart e mamma när jag verkligen behöver prata me henne? Skulle kunna ge allt för att få kunna ge mamma en kram nu å bara ligga i hennes famn å gråta tills det inte finns några tårar kvar... Höra henne säga att det e en skit sak att gråta över å att det bara e att glömma å gå vidare. För att jag sen ska säga att hon fattar noll å vi inte leker på 1800-talet längre å sen gråta ännu mer i hennes famn. Å sen när alla tårarna e borta, kunna få va samma gamla vanliga Sara igen...
Jag önskar att jag hade ett lexikon där jag bara kunde slå upp svaren på alla frågor som jag har... T.ex: Borde jag ångra mig? Va det ett misstag? Kommer allt bara bli jobbigt pinsamt nu? Fan, känns som om jag inte vet någonting!!!
Man kan ju hoppas att jag har fått lite livserfarenhet av allt det här iaf. Jag vet va jag ska undvika i framtiden å jag vet va jag ska lyssna på å lita på av hjärtat, huvudet å magen... Fast egentligen, spelar det någon roll om jag har fått livserfarenhet eller inte? Det e nu det gör ont, inte längre fram i livet!
Å varför e jag arg? Man känner å gör som man gör pga egna orsaker... Jag borde känna mig stolt. Drömmar å fantasier som jag har haft sååå länge blev verkliga. Å blev jag besviken? Nä, det blev jag inte. Fortsättningen kanske inte blev som jag hade tänkt mig... Men allt annat va exakt.
Men just nu gör det ont så in i helvete å jag önskar verkligen att mamma va här... </3
Vårkänslor!
Å nej jag e inte kär, vilket brukar va det första man tror när nån säger att dom har vårkänslor...
Men, jag har helt enkelt bara en jävla längtan till våren! Jag längtar så mycket till den att jag vet precis hur min trädgård ska se ut då! Jag har till å me målat upp en bild av det :P haha.. Så snälla snö försvinn bara så jag kan få gå ut å påta i den!!! :D
Hoppas bara att jag får ihop pengarna så att jag kan behålla mitt hus å min trädgård som kommer att bli så fin, så fin... Så btw, nån som behöver barnvakt eller vet ett jobb till mig eller någe? :) jag e inte dyr i drift! :)
Nej sova lite nu kanske så huvudvärken försvinner... Men man får ju passa på när man e hos nån me dator eftersom att seg stjärtarna på telia inte kan fixa bredband förrän i typ mars... Yeah. Kul. Men det får mig att börja gå igenom å fixa hemma iaf å göra massa andra saker jag borde ha gjort för längesen! Alltid någe I guess...
Å när internet e tebax hemma så kommer det en ordentlig redovisning av Backstreet Boys resan me Malin, Sthlms resan me Em å ett annat litet blogg inlägg som jag måste få ur mig här... See ya soon, eller njea kanske inte så soon då!
När allt känns tungt så e finns jag här även om du kanske inte alltid tror det å även om jag kanske inte alltid visar det så bra... Jag hoppas att du förstår att det här verkligen e till dig å ingen annan <3 love you forever!
/Din nallekompis
I love my cats <3
Asså mina katter e för jävla underbara! Dock irriterande ibland oxå!
Randi t.ex. han har fått för sig att han ska ligga på samma kudde som jag... Alltså inte bara me sitt huvud utan me HELA sin kropp! Å katten e lång liksom! Så vi slåss om kudden, men eftersom att jag inte bara kan kasta bort han så får jag ligga på mitt lilla hörn av kudden... Han e däremot inte så tacksam eftersom att jag vakna mitt i natten av att Randi låg å tugga/sög på mitt hår... I sömnen! Han måste ha drömt om att han va liten eller någe.. Knäpp, fast gullig katt man har! <3
Sen har vi Måns som e så jävla kär i sin bögkudde (som egentligen e MIN julklapp från Marika!). Men som sagt, det e tydligen Måns kudde nu... Å igår kväll så la sig Randi på den å då blev det liv vill jag lova! Måns började morra, resa ragg, svansen blev enorm å innan jag visste ordet av det så hade han flugit på Randi å jagat bort han från kudden. För att se, självklart, lägga sig på den själv... Så nu har vi alla bestämt att det bara e Måns som får ligga på den för att undvika gräl! <3
Sist men inte minst har vi gullungen Tim! varje gång han ser att jag börjar vakna så kommer han fram till mig å ger mig massa pussar å gos! Mys pys katt asså! Lite knäpp oxå dock... För idag när jag skulle borsta han så tyckte han det va skönt ända tills han upptäckte att det va en borsta som borsta han å inte min hand! Å då va det inte alls lika kul längre... Så han tog tag i borsten å börja bita å sparra på den istället. Här har ni lite bildbevis:
I'm moving on
Nu börjar det verkligen kännas att jag börjar bli vuxen å börjar gå vidare me mitt liv... I helgen så kastade jag en kudde som jag har haft länge. Orsaken va att katten pissat på den å eftersom att det e en sån där kudde som jag alltid har haft under huvudet när jag sover så ville jag inte ha en kudde me kattpiss på sig.. Visst, jag kunde ha tvättat den, men jag tog mod till mig å kastade in den i spisen där den brann så bra. Jag bara stod å tänkte "nu brinner en liten bit av mig upp.. Finns det ens mer bitar kvar för att ha en hel Sara?". Å sanningen e att jag e nog inte hel å kommer aldrig att bli det igen. Vissa saker sätter spår for life å det e inget man kan ändra på. Å jag tror att det finns många fler som tycker som jag. Men bara för att jag säger att jag aldrig kommer att bli hel igen så betyder det ju inte att jag kommer att va ett vrak för resten av mitt liv. Nej, jag kommer va samma gamla vanliga Sara. Det där vraket kommer bara fram när jag upptäcker små saker som jag hade glömt bort å dom får mig att minnas bättre tider.. Då ligger det där vraket i sin säng å kramar om sin nalle å gråter lite tyst för sig själv. Men så måste det få va ibland. Det måste jag få ha. Det ger mig ork. Ork att vakna ännu en ny dag å veta att jag har ett helt liv framför mig, trots allt som hänt. Orättvist som det e.
Lite tankar om det forna å det framtida året...
Shit asså... Mamma har varit död i över ett år nu. Å det känns fortfarande som om det va igår allt hände. Men det gör det ju på sätt å vis me pappa oxå. Men på ett annat sätt. Svårt å förklara... Jag saknar båda sjukt mycket iaf!
Hur som helst, så e det ett nytt år som är fullt me nya möjligheter å förhoppnings vis ännu mera skratt, härliga stunder å minnen för livet! Så det e bara att blicka framåt å hoppas på bättre tider? För varför skulle allt bara skita sig å bli till det sämre när vi har fått ett helt nytt år att göra det vi vill göra? Haha, okej... Nu blir jag nog lite för positiv här!
Men va jag vet å va jag iaf tänker göra detta år e att ta för mig lite mer! Våga satsa å inte va rädd för att förlora! Minnena kommer alltid att finnas kvar å det e det finaste vi har! <3
Sen vet jag oxå att det här året kommer ha en jävla massa baksidor... Jag, K & L ska börja gå igenom mammas saker mer seriöst... Fuck, fuck, fuck e typ mina tankar om det... Sen kommer jag inte få träffa Nicolina förrän i typ maj!!! Hur ska jag klara mig?! Synd att jag inte fyller åt liiite tidigare, typ i februari, då kunde jag ha önskat mig en resa till London i födelsedagspresent :/ sen vet jag inte heller när Marika kommer till ön å hälsar på igen..det känns inte bra! det blir kanske till påsk.. Men jag vet ju inte ens när påsk inträffar i år! :( Sen så e det inte ens säkert att L kommer till Gotland i sommar.. Dom skulle kanske åka nån annanstans... Tack säger jag bara... Aja, jag vet ju orsakerna å dom får jag acceptera antar jag..?
Fast... Jag tror att man behöver ha lite dystra dagar för att kunna uppskatta de bra dagarna mycket mer! För om man inte har tråkigt ibland, hur vet man då när man har roligt?
Stockholm
Då sitter man här en bit ifrån Sthlm hos storebror. Har fått varit hundvakt me Emelie eftersom att Lars har jobbat. Men eftersom att Em antingen e för lat eller för mesig me att gå ut me en stor schäfer hund så har det varit jag som fått gått ut å gått me Tjejen. Riktigt mysigt å det känns som att jag å hon har kommit närmare varandra för hon ska hela tiden ligga me huvudet på mig om vi e i soffan. Så jag antar att jag ska säga tack till Em?
Resan har än så länge varit upp å ner... Jag kom den 11:e dec å då hade Em redan varit här i några dagar. Eftersom att det typ e förutbestämt att hon å jag aldrig kommer att kunna hålla sams så har helvetet brutit löst några gånger... Men men. Bita ihop å gå ut me hunden e botemedlet när irritationen tar överstyr pga snorungen. Men vi har haft det bra oxå, vi har sett bio, shoppat å så :)
Men det allra bästa e att jag fick träffa Nicolina i tisdags!!! <3 <3 <3
Sen känns det som att jag måste skriva någe om i söndags... Då va det exakt ett år sedan mamma gick bort. Den 13:e dec. Luciadagen. Det kändes faktiskt inte så mycket om jag ska va ärlig. Kanske kom mildare ifrån det eftersom att jag inte va hemma plus att jag va ute å gick typ 5 gånger under dagen me hunden, å då gick vi långa promenader! Plus att jag å Em va inne i Sthlm ett tag å såg "En julsaga" i 3D. WOW säger jag bara! Skit häftigt! Så allt flöt liksom bara iväg... Men jag sov sjukt dåligt både natten till den 13:e å natten ifrån den 13:e så självklart blev man påmind om va det va för dag.. Men men... Kan iaf säga en sak... Jag saknar mina katter så sjuuukt mycket!!! <3 saknar min kudde gör jag oxå...
Ps. Jag e inte redo att skriva någe om Backstreet Boys ännu... Men det va helt.. Asså jag kan fan i mig inte hitta de rätta orden för det! Men.... Tack Malin!!! <3 å tack Backstreet Boys! Brian vinka åt mig ;) mohahaha! Avisa? :) I LOVE BACKSTREET BOYS!!!!
I'll see you again
Hittade en låt som jag känner igen mig i... Låten e: Westlife - I'll see you again.
Always you will be part of me
And I will forever feel your strength
When I need it most
You’re gone now, gone but not forgotten
I can’t say this to your face
But I know you hear
Chorus:
I’ll see you again
You never really left
I feel you walk beside me
I know I’ll see you again
When I’m lost, when I’m missing you like crazy
I tell myself I’m so blessed
To have had you in my life, my life
Chorus
When I had the time to tell you
Never thought I’d live to see the day
When the words I should have said
Would come to haunt me
In my darkest hour I tell myself
I’ll see you again
Chorus (2x)
I will see you again
I’ll see you again
I miss you like crazy
You’re gone but not forgotten
I’ll never forget you
Someday I’ll see you again
I feel you walk beside me
Never leave you, yeah
Gone but not forgotten
I feel you by my side
No this is not goodbye (3x)
Lyckligt lottad trots allt!
Ibland tänker jag på hur lyckligt lottad jag faktiskt e... Trots att livet suger, Gud e orättvis å allt för det mesta e piss. För det finns personer å saker i livet som gör att jag kan gråta av glädje! Å eftersom att det här e en sån där dag då jag inte vet om jag e glad eller ledsen så tänker jag försöka att skriva ner lite som gör mig glad...
* Jag har haft lyckan att få ha VÄRLDENS bästa föräldrar! Två underbara människor som satte mig före deras egna behov å gjorde så gott de kunde va det än gällde! <3
* Jag har världens bästa maka! Nicolina - vet inte va jag skulle göra utan dig!
* Jag har den bästa Nöten man kan ha! Som har gett mig en BSB-konsertbiljett i julklapp! Det bästa jag kunde få!!! Tack! <3
* Marika - den bästa partybruden man kan ha!!! Du å jag å alla våra år ihop! Å vi ska ha många fler år ihop! :)
* Jag har två storebröder som bryr sig om mig även om man inte alltid kan tro det...
* Jag har världens bästa ex-svägerska! Känt henne sen jag var liten, min låtsas-storasyster typ! :P
* Jag har möjligheten att få hålla på me något jag älskar! Dance in my life <3
* Jag har den bästaste extra-familjen! Familjen Redner - tack för att jag får komma hem till er ibland! :)
* Jag har de absolut sötaste, envisaste å roligaste tre små katterna! Älskar er!
* Jag har möjligheten att få bo kvar i mitt hus! <3
* Jag ska få se BACKSTREET BOYS!!! <3 <3 <3
* Jag har den gulligaste nallen i världen! Älskar min Nalle-Blund! <3
* Jag har ju helt klart världens snyggaste tatuering! ;)
* Jag har en keyboard! Tack mamma för världens bästa födelsedagspresent!
Det finns mycket mer som jag blir glad av, men de här e dem bästa! Jag älskar er alla! <3
Skryt
Jag hatar skryt. Å jag hatar folk som skryter. Det e så vidrigt när folk inte kan sluta prata om hur bra dom själva e å va bra saker dom gör å BLA BLA BLA! Jag e inte den som skryter om mig själv. Eller, jag hoppas iaf inte att jag e sån! Det e inte så jag uppfattar mig själv eller den personen som jag vill va. Men idag så måste jag bara skryta liiiite!!! Så förlåt allihopa, men jag måste få ur mig det...!
JAG FICK MVG PÅ EN UPPSATS I HISTORIA!!! :D
Nu tänker ni väl att det inte e en sån stor grej, men för mig e det faktiskt det! Jag hatar historia å jag har faktiskt väldigt svårt för det. Men tydligen så hade jag inte det för just den här uppsatsen :) men peppar peppar å ta i trä! Det kan lika fort gå å t helvete som det flyger mot toppen!
I sånna här glada stunder som gör livet liiite lättare att leva så undrar jag alltid vad mamma hade sagt. Eller egentligen vet jag väl vad hon hade sagt. Så här hade det nog varit om jag får gissa:
Jag ringer hem till mamma: "MAMMA! Jag fick MVG på en uppsats i historian!!!". Mamma svarar "Jo men det va väl bra? Fortsätt me det". Sen kommer jag hem å fortsätter prata om mitt MVG å visar henne uppsatsen å berättar i detalj vad läraren har sagt. Hon skrattar åt mig å säger "jo jo Sara jag vet att du har fått ett MVG. Men jag kan inte sånt där, sånt gjorde man inte när jag gick i skolan". Då svara jag henne "nej nej, men jag fick ett MVG mamma! Kolla!". Hon ler å svarar "jo jo jag ser" å skrattar åt sin totalt knäppa hattifnattiga dotter (som man inte kan tro har passerat 4-års gränsen?). Sen kramar jag henne å ger henne en puss på kinden å säger "åh va bäst jag e!", för att sedan gå å lata mig lite framför tvn.
Vissa stunder kommer aldrig igen kan man väl konstantera...
Saknad...
Varför e ni inte här när jag verkligen behöver er?
Kom tillbaka...
Jag vet ingenting längre...
Ni vet när något känns för bra för att va sant?
Så känns det just nu...
Jag vet ingenting längre...
Bullbak!
Idag gick jag upp tidigt för att gå in till grannen å lära mig baka bullar! Jag fick va me å se hur man gjorde degen å sen lärde hon mig hur man rullade dom å gjorde dom så där fina. Dock så blev inte mina så fina eftersom att det ju va första gången som jag rullade dom... Nästa gång jag bakar bullar så ska jag försöka att göra degen helt själv oxå. Men blir det problem springer jag in till grannen! Tack Reneé för att du lärde mig! <3
Jag har börjat få julkänslor... Vilket e konstigt eftersom att jag inte trodde att jag skulle få det. Liksom, i julas så tvingade jag nästan mig själv att fira jul så jag hann aldrig riktigt känna efter om jag hade julkänla eller inte... Men i år kommer jag nog verkligen ha det.. Så kan säga så hät: När jag väl har julstädat så åker pyntet upp! Inget snick snack om saken!
Julgranen från julen 2008. Första julen utan både pappa å mamma <3
Gladare idag!
Efter att ha fått två helt underbara kommentarer på mitt senaste blogginlägg (som gjorde att jag grät! fy på er! <3) så blev jag mycket gladare... Å jag älskar er oxå!
Imorn e det dags å leka Nicolina å umgås me min extra-familj! Ser fram e mot det! :)
Kolla va jag hitta när jag kolla runt lite bland alla fotografier som jag har!:
Cause all you want is mama's arms...
Vissa dagar e det så svårt å fatta... Det känns bara så ofattbart. Som en mardröm som man bara väntar på att man ska vakna upp ur, men man gör inte det. Tro mig... Jag har nypt mig i armen, jag har bitit mig själv, dragit mig i håret, sprungit i full fart tills jag spytt, supt mig full för att mamma ska kolla å ta mig i armen å va skit förbannad, men inget funkar. Jag vaknar inte upp ur mardrömmen.
Jag vet inte om det har me att jag e äldre nu eller om det e för att mamma å jag stod varandra närmare eller om det bara e för att mamma e mamma... Men det e så mycket lättare att inse att pappa inte kommer tebax, än att inse att mamma inte gör det. Jag kan inte det. Jag vill inte det! Varför måste jag det?
Efter mamma fick domen å vi insåg hur dåligt läget faktiskt var, så sa både Lars å Kjell att jag va tvungen å inse att mamma skulle dö. "Sara, nu får du fan lägga av! Morsan kommer dö, lyssna på doktorn istället för å gå in i ett annant rum å smälla igen dörren efter dig. Väx upp!", det var va jag fick höra nästan varje dag av dom. Men varför skulle jag göra som dom sa? Det hade jag ju aldrig gjort förut så varför börja nu? Jag visste att mamma skulle dö, jag behövde bara inte inse det...
Kanske hade allt kännts så mycket lättare idag om jag faktiskt hade lyssnat på Lars å Kjell... Det kommer jag aldrig få veta å jag vill för inget i världen spola tebax tiden. Det e bara det att det gör så ont... Det känns som om varenda ben i kroppen har gått i små små bitar å hjärtat har exploderat. Jag kan inte andas...
Jag saknar mina föräldrar så mycket... Men mamma extra mycket. Hon var alltid där. När pappa hade druckit för mycket så var det hon som satt bredvid mig på sängen å förklarade varför pappa var som han var. När jag mådde illa va det hon som höll min hand. När jag inte ville jobba eller kunde koncentrera mig på plugget så va det hon som fick mig på andra tankar å satte igån mig igen. När jag va ledsen va hennes famn alltid öppen, även om hon satt i telefon eller möte, jobbade, hade besök eller mådde dåligt själv. Hon var ALLTID där!
Jag älskar mina vänner å alla som ställer upp för mig, men det kan inte jämföras me va mamma gjorde. Inte för att hon va min mamma. Utan för att hon va min allra bästa vän. Jag behövde inte säga någe, hon visste varför jag va ledsen å hur man skulle få mig glad. Å visst, det va inte alltid hon förstod å visst, vi grälade ofta. Men det va saker som vi fort släppte. Ingen va långsint av sig.
Det finns många som säger att mamma levde bara för mig efter att pappa gick bort. Till å me min ena storebror säger det. Men vet ni vad?
Jag levde för mamma.
Men nu måste jag kämpa varje dag för att hitta någe annat att leva för...
Å det e det som gör så ont.
Blir så trött...
Ibland blir jag bara så trött... Asså inte på någe speciellt utan bara allmänt... Eller så kanske det bara e perioder som man hamnar i ibland?
För tillfället så känns det t.ex. som att allt jag gör bara blir fel, även om jag verkligen försöker att göra mitt bästa..! Å då skiter jag i det helt... Men självklart blir det bara mer fel då! Usch, jag blir så trött!
Jag ska tydligen till Sthlm på torsdag me Emelie å Tutta.. Vi ska va iväg torsdag till söndag, bo på hotell å bara umgås. Plus fira Tuttas födelsedag så klart! Ska bli kul faktiskt :) det e kanske inte lika kul att jag inte har nån klok resväska eller att jag har noll koll på va jag ska ha me mig... Men men!
Ska kila å börja fixa me allt jag måste ha klart innan torsdag... Inte så många dagar kvar nu!
Å det som står högt upp på min "att-göra-lista" e att ringa doktorn! Igen! *suck*
Hönsen
Det börjar bli "nedräkning" för mina höns... Asså inte att jag ska ta bort dom eller ge bort dom eller så, utan att det verkligen bara e några kvar. Visst, dom e väldigt gamla för å va höns. Men ändå! Höken kan ju ge fan i dom iaf...
Kalla mig nojig om ni vill, men jag har haft höns sen den dagen jag föddes. När jag va mindre va jag alltid i hönsgården å lekte. Jag älskar mina höns! Å jag älskar alla stunder när mamma eller pappa kom in till mig å sa "Sara, kom ut får du se någe" å det visade sig att vi hade fått kycklingar. Mamma å pappa kanske inte alltid va glada över det, men jag ÄLSKADE det! Å jag hoppas verkligen att den dagen kommer igen!
Varje gång nån av mina höns dör så blir jag ledsen å jag saknar dom. Dom känns som husdjur eftersom att jag alltid har varit så nära dom jämt. Jag älskar dom. Faktiskt. Skit på er om ni tror någe annat. Eller om ni tycker jag e knäpp..
<3 Mina höns <3
Jag önskar att jag hade ett lexikon där jag bara kunde slå upp svaren på alla frågor som jag har... T.ex: Borde jag ångra mig? Va det ett misstag? Kommer allt bara bli jobbigt pinsamt nu? Fan, känns som om jag inte vet någonting!!!
Man kan ju hoppas att jag har fått lite livserfarenhet av allt det här iaf. Jag vet va jag ska undvika i framtiden å jag vet va jag ska lyssna på å lita på av hjärtat, huvudet å magen... Fast egentligen, spelar det någon roll om jag har fått livserfarenhet eller inte? Det e nu det gör ont, inte längre fram i livet!
Å varför e jag arg? Man känner å gör som man gör pga egna orsaker... Jag borde känna mig stolt. Drömmar å fantasier som jag har haft sååå länge blev verkliga. Å blev jag besviken? Nä, det blev jag inte. Fortsättningen kanske inte blev som jag hade tänkt mig... Men allt annat va exakt.
Men just nu gör det ont så in i helvete å jag önskar verkligen att mamma va här... </3
Men, jag har helt enkelt bara en jävla längtan till våren! Jag längtar så mycket till den att jag vet precis hur min trädgård ska se ut då! Jag har till å me målat upp en bild av det :P haha.. Så snälla snö försvinn bara så jag kan få gå ut å påta i den!!! :D
Hoppas bara att jag får ihop pengarna så att jag kan behålla mitt hus å min trädgård som kommer att bli så fin, så fin... Så btw, nån som behöver barnvakt eller vet ett jobb till mig eller någe? :) jag e inte dyr i drift! :)
Nej sova lite nu kanske så huvudvärken försvinner... Men man får ju passa på när man e hos nån me dator eftersom att seg stjärtarna på telia inte kan fixa bredband förrän i typ mars... Yeah. Kul. Men det får mig att börja gå igenom å fixa hemma iaf å göra massa andra saker jag borde ha gjort för längesen! Alltid någe I guess...
Å när internet e tebax hemma så kommer det en ordentlig redovisning av Backstreet Boys resan me Malin, Sthlms resan me Em å ett annat litet blogg inlägg som jag måste få ur mig här... See ya soon, eller njea kanske inte så soon då!
När allt känns tungt så e finns jag här även om du kanske inte alltid tror det å även om jag kanske inte alltid visar det så bra... Jag hoppas att du förstår att det här verkligen e till dig å ingen annan <3 love you forever!
/Din nallekompis
Randi t.ex. han har fått för sig att han ska ligga på samma kudde som jag... Alltså inte bara me sitt huvud utan me HELA sin kropp! Å katten e lång liksom! Så vi slåss om kudden, men eftersom att jag inte bara kan kasta bort han så får jag ligga på mitt lilla hörn av kudden... Han e däremot inte så tacksam eftersom att jag vakna mitt i natten av att Randi låg å tugga/sög på mitt hår... I sömnen! Han måste ha drömt om att han va liten eller någe.. Knäpp, fast gullig katt man har! <3
Sen har vi Måns som e så jävla kär i sin bögkudde (som egentligen e MIN julklapp från Marika!). Men som sagt, det e tydligen Måns kudde nu... Å igår kväll så la sig Randi på den å då blev det liv vill jag lova! Måns började morra, resa ragg, svansen blev enorm å innan jag visste ordet av det så hade han flugit på Randi å jagat bort han från kudden. För att se, självklart, lägga sig på den själv... Så nu har vi alla bestämt att det bara e Måns som får ligga på den för att undvika gräl! <3
Sist men inte minst har vi gullungen Tim! varje gång han ser att jag börjar vakna så kommer han fram till mig å ger mig massa pussar å gos! Mys pys katt asså! Lite knäpp oxå dock... För idag när jag skulle borsta han så tyckte han det va skönt ända tills han upptäckte att det va en borsta som borsta han å inte min hand! Å då va det inte alls lika kul längre... Så han tog tag i borsten å börja bita å sparra på den istället. Här har ni lite bildbevis:
Nu börjar det verkligen kännas att jag börjar bli vuxen å börjar gå vidare me mitt liv... I helgen så kastade jag en kudde som jag har haft länge. Orsaken va att katten pissat på den å eftersom att det e en sån där kudde som jag alltid har haft under huvudet när jag sover så ville jag inte ha en kudde me kattpiss på sig.. Visst, jag kunde ha tvättat den, men jag tog mod till mig å kastade in den i spisen där den brann så bra. Jag bara stod å tänkte "nu brinner en liten bit av mig upp.. Finns det ens mer bitar kvar för att ha en hel Sara?". Å sanningen e att jag e nog inte hel å kommer aldrig att bli det igen. Vissa saker sätter spår for life å det e inget man kan ändra på. Å jag tror att det finns många fler som tycker som jag. Men bara för att jag säger att jag aldrig kommer att bli hel igen så betyder det ju inte att jag kommer att va ett vrak för resten av mitt liv. Nej, jag kommer va samma gamla vanliga Sara. Det där vraket kommer bara fram när jag upptäcker små saker som jag hade glömt bort å dom får mig att minnas bättre tider.. Då ligger det där vraket i sin säng å kramar om sin nalle å gråter lite tyst för sig själv. Men så måste det få va ibland. Det måste jag få ha. Det ger mig ork. Ork att vakna ännu en ny dag å veta att jag har ett helt liv framför mig, trots allt som hänt. Orättvist som det e.
Shit asså... Mamma har varit död i över ett år nu. Å det känns fortfarande som om det va igår allt hände. Men det gör det ju på sätt å vis me pappa oxå. Men på ett annat sätt. Svårt å förklara... Jag saknar båda sjukt mycket iaf!
Hur som helst, så e det ett nytt år som är fullt me nya möjligheter å förhoppnings vis ännu mera skratt, härliga stunder å minnen för livet! Så det e bara att blicka framåt å hoppas på bättre tider? För varför skulle allt bara skita sig å bli till det sämre när vi har fått ett helt nytt år att göra det vi vill göra? Haha, okej... Nu blir jag nog lite för positiv här!
Men va jag vet å va jag iaf tänker göra detta år e att ta för mig lite mer! Våga satsa å inte va rädd för att förlora! Minnena kommer alltid att finnas kvar å det e det finaste vi har! <3
Sen vet jag oxå att det här året kommer ha en jävla massa baksidor... Jag, K & L ska börja gå igenom mammas saker mer seriöst... Fuck, fuck, fuck e typ mina tankar om det... Sen kommer jag inte få träffa Nicolina förrän i typ maj!!! Hur ska jag klara mig?! Synd att jag inte fyller åt liiite tidigare, typ i februari, då kunde jag ha önskat mig en resa till London i födelsedagspresent :/ sen vet jag inte heller när Marika kommer till ön å hälsar på igen..det känns inte bra! det blir kanske till påsk.. Men jag vet ju inte ens när påsk inträffar i år! :( Sen så e det inte ens säkert att L kommer till Gotland i sommar.. Dom skulle kanske åka nån annanstans... Tack säger jag bara... Aja, jag vet ju orsakerna å dom får jag acceptera antar jag..?
Fast... Jag tror att man behöver ha lite dystra dagar för att kunna uppskatta de bra dagarna mycket mer! För om man inte har tråkigt ibland, hur vet man då när man har roligt?
Då sitter man här en bit ifrån Sthlm hos storebror. Har fått varit hundvakt me Emelie eftersom att Lars har jobbat. Men eftersom att Em antingen e för lat eller för mesig me att gå ut me en stor schäfer hund så har det varit jag som fått gått ut å gått me Tjejen. Riktigt mysigt å det känns som att jag å hon har kommit närmare varandra för hon ska hela tiden ligga me huvudet på mig om vi e i soffan. Så jag antar att jag ska säga tack till Em?
Resan har än så länge varit upp å ner... Jag kom den 11:e dec å då hade Em redan varit här i några dagar. Eftersom att det typ e förutbestämt att hon å jag aldrig kommer att kunna hålla sams så har helvetet brutit löst några gånger... Men men. Bita ihop å gå ut me hunden e botemedlet när irritationen tar överstyr pga snorungen. Men vi har haft det bra oxå, vi har sett bio, shoppat å så :)
Men det allra bästa e att jag fick träffa Nicolina i tisdags!!! <3 <3 <3
Sen känns det som att jag måste skriva någe om i söndags... Då va det exakt ett år sedan mamma gick bort. Den 13:e dec. Luciadagen. Det kändes faktiskt inte så mycket om jag ska va ärlig. Kanske kom mildare ifrån det eftersom att jag inte va hemma plus att jag va ute å gick typ 5 gånger under dagen me hunden, å då gick vi långa promenader! Plus att jag å Em va inne i Sthlm ett tag å såg "En julsaga" i 3D. WOW säger jag bara! Skit häftigt! Så allt flöt liksom bara iväg... Men jag sov sjukt dåligt både natten till den 13:e å natten ifrån den 13:e så självklart blev man påmind om va det va för dag.. Men men... Kan iaf säga en sak... Jag saknar mina katter så sjuuukt mycket!!! <3 saknar min kudde gör jag oxå...
Ps. Jag e inte redo att skriva någe om Backstreet Boys ännu... Men det va helt.. Asså jag kan fan i mig inte hitta de rätta orden för det! Men.... Tack Malin!!! <3 å tack Backstreet Boys! Brian vinka åt mig ;) mohahaha! Avisa? :) I LOVE BACKSTREET BOYS!!!!
Always you will be part of me
And I will forever feel your strength
When I need it most
You’re gone now, gone but not forgotten
I can’t say this to your face
But I know you hear
Chorus:
I’ll see you again
You never really left
I feel you walk beside me
I know I’ll see you again
When I’m lost, when I’m missing you like crazy
I tell myself I’m so blessed
To have had you in my life, my life
Chorus
When I had the time to tell you
Never thought I’d live to see the day
When the words I should have said
Would come to haunt me
In my darkest hour I tell myself
I’ll see you again
Chorus (2x)
I will see you again
I’ll see you again
I miss you like crazy
You’re gone but not forgotten
I’ll never forget you
Someday I’ll see you again
I feel you walk beside me
Never leave you, yeah
Gone but not forgotten
I feel you by my side
No this is not goodbye (3x)* Jag har haft lyckan att få ha VÄRLDENS bästa föräldrar! Två underbara människor som satte mig före deras egna behov å gjorde så gott de kunde va det än gällde! <3
* Jag har världens bästa maka! Nicolina - vet inte va jag skulle göra utan dig!
* Jag har den bästa Nöten man kan ha! Som har gett mig en BSB-konsertbiljett i julklapp! Det bästa jag kunde få!!! Tack! <3
* Marika - den bästa partybruden man kan ha!!! Du å jag å alla våra år ihop! Å vi ska ha många fler år ihop! :)
* Jag har två storebröder som bryr sig om mig även om man inte alltid kan tro det...
* Jag har världens bästa ex-svägerska! Känt henne sen jag var liten, min låtsas-storasyster typ! :P
* Jag har möjligheten att få hålla på me något jag älskar! Dance in my life <3
* Jag har den bästaste extra-familjen! Familjen Redner - tack för att jag får komma hem till er ibland! :)
* Jag har de absolut sötaste, envisaste å roligaste tre små katterna! Älskar er!
* Jag har möjligheten att få bo kvar i mitt hus! <3
* Jag ska få se BACKSTREET BOYS!!! <3 <3 <3
* Jag har den gulligaste nallen i världen! Älskar min Nalle-Blund! <3
* Jag har ju helt klart världens snyggaste tatuering! ;)
* Jag har en keyboard! Tack mamma för världens bästa födelsedagspresent!
Det finns mycket mer som jag blir glad av, men de här e dem bästa! Jag älskar er alla! <3
Jag hatar skryt. Å jag hatar folk som skryter. Det e så vidrigt när folk inte kan sluta prata om hur bra dom själva e å va bra saker dom gör å BLA BLA BLA! Jag e inte den som skryter om mig själv. Eller, jag hoppas iaf inte att jag e sån! Det e inte så jag uppfattar mig själv eller den personen som jag vill va. Men idag så måste jag bara skryta liiiite!!! Så förlåt allihopa, men jag måste få ur mig det...!
JAG FICK MVG PÅ EN UPPSATS I HISTORIA!!! :D
Nu tänker ni väl att det inte e en sån stor grej, men för mig e det faktiskt det! Jag hatar historia å jag har faktiskt väldigt svårt för det. Men tydligen så hade jag inte det för just den här uppsatsen :) men peppar peppar å ta i trä! Det kan lika fort gå å t helvete som det flyger mot toppen!
I sånna här glada stunder som gör livet liiite lättare att leva så undrar jag alltid vad mamma hade sagt. Eller egentligen vet jag väl vad hon hade sagt. Så här hade det nog varit om jag får gissa:
Jag ringer hem till mamma: "MAMMA! Jag fick MVG på en uppsats i historian!!!". Mamma svarar "Jo men det va väl bra? Fortsätt me det". Sen kommer jag hem å fortsätter prata om mitt MVG å visar henne uppsatsen å berättar i detalj vad läraren har sagt. Hon skrattar åt mig å säger "jo jo Sara jag vet att du har fått ett MVG. Men jag kan inte sånt där, sånt gjorde man inte när jag gick i skolan". Då svara jag henne "nej nej, men jag fick ett MVG mamma! Kolla!". Hon ler å svarar "jo jo jag ser" å skrattar åt sin totalt knäppa hattifnattiga dotter (som man inte kan tro har passerat 4-års gränsen?). Sen kramar jag henne å ger henne en puss på kinden å säger "åh va bäst jag e!", för att sedan gå å lata mig lite framför tvn.
Vissa stunder kommer aldrig igen kan man väl konstantera...
Kom tillbaka...
Så känns det just nu...
Jag vet ingenting längre...
Jag har börjat få julkänslor... Vilket e konstigt eftersom att jag inte trodde att jag skulle få det. Liksom, i julas så tvingade jag nästan mig själv att fira jul så jag hann aldrig riktigt känna efter om jag hade julkänla eller inte... Men i år kommer jag nog verkligen ha det.. Så kan säga så hät: När jag väl har julstädat så åker pyntet upp! Inget snick snack om saken!
Julgranen från julen 2008. Första julen utan både pappa å mamma <3
Imorn e det dags å leka Nicolina å umgås me min extra-familj! Ser fram e mot det! :)
Kolla va jag hitta när jag kolla runt lite bland alla fotografier som jag har!:
Jag vet inte om det har me att jag e äldre nu eller om det e för att mamma å jag stod varandra närmare eller om det bara e för att mamma e mamma... Men det e så mycket lättare att inse att pappa inte kommer tebax, än att inse att mamma inte gör det. Jag kan inte det. Jag vill inte det! Varför måste jag det?
Efter mamma fick domen å vi insåg hur dåligt läget faktiskt var, så sa både Lars å Kjell att jag va tvungen å inse att mamma skulle dö. "Sara, nu får du fan lägga av! Morsan kommer dö, lyssna på doktorn istället för å gå in i ett annant rum å smälla igen dörren efter dig. Väx upp!", det var va jag fick höra nästan varje dag av dom. Men varför skulle jag göra som dom sa? Det hade jag ju aldrig gjort förut så varför börja nu? Jag visste att mamma skulle dö, jag behövde bara inte inse det...
Kanske hade allt kännts så mycket lättare idag om jag faktiskt hade lyssnat på Lars å Kjell... Det kommer jag aldrig få veta å jag vill för inget i världen spola tebax tiden. Det e bara det att det gör så ont... Det känns som om varenda ben i kroppen har gått i små små bitar å hjärtat har exploderat. Jag kan inte andas...
Jag saknar mina föräldrar så mycket... Men mamma extra mycket. Hon var alltid där. När pappa hade druckit för mycket så var det hon som satt bredvid mig på sängen å förklarade varför pappa var som han var. När jag mådde illa va det hon som höll min hand. När jag inte ville jobba eller kunde koncentrera mig på plugget så va det hon som fick mig på andra tankar å satte igån mig igen. När jag va ledsen va hennes famn alltid öppen, även om hon satt i telefon eller möte, jobbade, hade besök eller mådde dåligt själv. Hon var ALLTID där!
Jag älskar mina vänner å alla som ställer upp för mig, men det kan inte jämföras me va mamma gjorde. Inte för att hon va min mamma. Utan för att hon va min allra bästa vän. Jag behövde inte säga någe, hon visste varför jag va ledsen å hur man skulle få mig glad. Å visst, det va inte alltid hon förstod å visst, vi grälade ofta. Men det va saker som vi fort släppte. Ingen va långsint av sig.
Det finns många som säger att mamma levde bara för mig efter att pappa gick bort. Till å me min ena storebror säger det. Men vet ni vad?
Jag levde för mamma.
Men nu måste jag kämpa varje dag för att hitta någe annat att leva för...
Å det e det som gör så ont.
Ibland blir jag bara så trött... Asså inte på någe speciellt utan bara allmänt... Eller så kanske det bara e perioder som man hamnar i ibland?
För tillfället så känns det t.ex. som att allt jag gör bara blir fel, även om jag verkligen försöker att göra mitt bästa..! Å då skiter jag i det helt... Men självklart blir det bara mer fel då! Usch, jag blir så trött!
Jag ska tydligen till Sthlm på torsdag me Emelie å Tutta.. Vi ska va iväg torsdag till söndag, bo på hotell å bara umgås. Plus fira Tuttas födelsedag så klart! Ska bli kul faktiskt :) det e kanske inte lika kul att jag inte har nån klok resväska eller att jag har noll koll på va jag ska ha me mig... Men men!
Ska kila å börja fixa me allt jag måste ha klart innan torsdag... Inte så många dagar kvar nu!
Å det som står högt upp på min "att-göra-lista" e att ringa doktorn! Igen! *suck*
Kalla mig nojig om ni vill, men jag har haft höns sen den dagen jag föddes. När jag va mindre va jag alltid i hönsgården å lekte. Jag älskar mina höns! Å jag älskar alla stunder när mamma eller pappa kom in till mig å sa "Sara, kom ut får du se någe" å det visade sig att vi hade fått kycklingar. Mamma å pappa kanske inte alltid va glada över det, men jag ÄLSKADE det! Å jag hoppas verkligen att den dagen kommer igen!
Varje gång nån av mina höns dör så blir jag ledsen å jag saknar dom. Dom känns som husdjur eftersom att jag alltid har varit så nära dom jämt. Jag älskar dom. Faktiskt. Skit på er om ni tror någe annat. Eller om ni tycker jag e knäpp..
<3 Mina höns <3
